Att effektutmaningen är en av branschens stora framtidsfrågor är svårt att ta miste på. Det är uppenbart att energiföretagen och energianvändarna behöver samverka för att nå goda resultat. Mantrat är effektflexibilitet.
Den framväxande flexibilitetsmarknaden framstår emellertid, även för en stor fastighetsaktör som Akademiska Hus, som något av en klubb för inbördes beundran. Svenska Kraftnät, de stora nätbolagen och några av de större ellevantörerna bjuder in till intresseanmälningar av ”resurser”, testprojekt, webinarier m.m. Ändå känner man sig lite som flickan med svavelstickorna, man står där ute i kylan och tittar in på den varma gemenskapen genom den frostiga rutan. Känner sig inte inbjuden på riktigt. Vad kan det bero på?
Kan det vara att man inte förstår hur man kan bidra? Varför blir man inte entusiastisk när man ser en sådan här formulering på Vattenfalls hemsida: ”Vill du delta som flexibilitetsleverantör med egen resurs eller via aggregator med din flexibilitet på lokalnät, regionnät och/eller mFRR på demonstrationerna av en flexibilitetsmarknad i EU-projektet CoordiNet så är det dags att anmäla dig.” Varför hoppar man inte till av upphetsning när man i anmälan till forskningsprojektet sthlmflex får frågan ”Are you interested in participating in the mFRR pilot part of the project?”
Nätbolagen behöver tydliga affärsmodeller och förklara för användarna hur man kan tjäna en slant.
Jag tror att man från nätbolagens sida måste vara mycket tydligare och mer pedagogisk för att förklara för elanvändarna hur man kan bidra på flexibilitetsmarknaden. Ge exempel på ”resurser” som vi kan bidra med: värmepumpar, reservkraft, fastighets- och verksamhetsel som kan bortkopplas – många fastighetsägare och industrier kan säkert identifiera möjligheter om man får hjälp att inventera i de egna systemen.
I brist på kunskap hos elanvändarna blomstrar marknaden för tredjepartsaktörer, s.k. aggregatorer. De behövs förmodligen som smörjmedel i detta inledande skede men utgör ytterligare en part som vill ha en del av vinstmarginalen i samarbetet. Vilket leder in på nästa fråga ”what's in it for me?”.
Här behöver nätbolagen med tydliga affärsmodeller förklara för elanvändarna hur man kan tjäna en slant genom att medverka, och faktiskt så mycket att man tycker att det är värt den uppoffring som görs.
För att inte komplicera bilden behöver det också vara tydligt för elanvändaren vem som är motparten för flexibilitet – nätbolagen eller elleverantörerna? Man kan tycka att det naturliga vore att elbolagen tar hand om det – smidig aggregering av elanvändarens resurser skulle kunna bli ett intressant konkurrensmedel.
Johan Tjernström
Affärsutvecklare, Akademiska Hus.
