En solig dag i slutet av augusti stod jag på Svartön i Luleå och såg på när Hybrit-projektets pilotanläggning invigdes, drygt två år efter att vi satte spaden i marken. SSAB:s, LKAB:s och Vattenfalls utvecklingssatsning i miljardklassen visar nu att Sverige på allvar leder utvecklingen av fossilfritt stål i världen. Med god distans till närmaste åhörare hörde jag statsministern säga att det är den största förändringen i ståltillverkningen på tusen år. För oss som jobbat med detta i flera år var det svårt att inte bli lite tagen av den andäktiga stämningen.
Hybrit-tekniken ersätter kol med vätgas, där vätgasen framställs av vatten som spjälkas med fossilfri el. För att ställa om den svenska stålproduktionen kommer cirka 10 procent av elproduktionen behöva tas i anspråk för detta.
Samtidigt ses förnybar och fossilfri el mer och mer som avgörande för att fasa ut fossilbränslen för industrier, transporter och uppvärmning. Energy Transitions Commission bedömer att det kommer krävas att vi fyrdubblar den globala elproduktionen till mitten av seklet och att den dessutom är fri från utsläpp om vi ska klara målet i Parisavtalet.
Vind- och solkraft har rasat i pris. Vi har lärt oss öppna kranen till dessa energiflöden nu.
För Sverige, som redan är elektrifierat i stor utsträckning, är steget till fossilfrihet inte lika dramatiskt. Ändå väntas dagens elkonsumtion på cirka 135 TWh/år öka till 180–200 TWh/år. Lyckligtvis har vi ett unikt utgångsläge med låga elpriser, 98 procent fossilfri produktion och stark balans över året – vi är på väg mot ett överskott på cirka 25 TWh i år igen. Men på sikt kommer alltså inte detta räcka utan mer fossilfri elproduktion måste till.
En god nyhet är att vind- och solkraft har rasat i pris. Vi har helt enkelt lärt oss öppna kranen till dessa energiflöden nu. Trots att stödet utöver vad marknaden erbjuder är nära noll så byggs det vindkraft i Sverige i ett tempo som om det gjordes globalt skulle räcka för att kunna uppfylla Parisavtalet på mindre än 20 år.
En annan god nyhet är att el från vind och sol tar mindre mark i anspråk än vad man kan tro. Om Sverige skulle bygga vindkraft i samma utsträckning som Tyskland redan gjort så skulle den svenska vindkraften producera 160 TWh/år.
Det finns naturligtvis en baksida. Eller två, rättare sagt. Den första är att det kommer behövas mer elnät. Snabbt. Åtminstone i jämförelse med vad vi är vana vid idag.
Det andra är vindkraftens variationer. Precis som andra förnybara energiflöden som nederbörd och solsken så kommer inte vinden på beställning. Men medan vattnet samlas i dammar för att göras till el när vi behöver så gör vindkraftverken el direkt. För att Hybrit ska få sin el dygnet runt, året runt måste planerbar fossilfri el täcka upp. Redan nu kan vi se denna lustiga dans ge upphov till variationer i priserna på elmarknaden.
Det är precis det som Hybrit tänker vända till sin fördel. Precis som dammen hanterar variationerna i nederbörd håller Hybrit på att utveckla en teknik för att lagra vätgas, i stor mängd, under tryck, i ett stålinklätt bergrum djupt nere i berget. Ett fullstort lager beräknas kunna innehålla samma mängd energi som batterierna i en miljon Teslabilar men till en väsentligt mycket lägre kostnad.
Låter det avlägset? Det är det inte. Nästa år planeras bygget starta av en mindre pilotanläggning med denna teknik i Luleå, granne med anläggningen som vi precis tagit i drift. Om ett par år vet vi om det funkar.
Mikael Nordlander, utvecklingschef för Vattenfalls industrisamarbeten.
