Fram till 2050 kommer den nordiska efterfrågan på el öka med 60 procent, visar en rapport från Nordenergi från i våras. I Finland producerades 66 TWh el 2019, medan konsumtionen var 87 TWh, vilket gör Finland till en betydande nettoimportör av el.
Finlands näringslivssammansättning påminner i hög grad om den svenska, med bland annat skog, stål- och kemisk industri som stora energikonsumenter. De två sistnämnda väntas öka efterfrågan på el genom att ersätta kol och naturgas med vätgas i sina processer. Totalt ökar det finska elbehovet från 87 TWh till 135 TWh till 2050, enligt Nordenergis rapport.
Känkraft och vindkraft ökar
Till skillnad från Sverige satsar Finland på ny storskalig kärnkraft. Efter många års förseningar beräknas Olkiluoto 3 (1 600 MW) startas under 2022. 2028 väntas ytterligare ett verk, Hanhikivi 1 (1 200 MW) tas i drift, vilket dubblerar den finska elproduktionen från kärnkraft till 45 TWh.
Precis som i Sverige byggs också mycket vindkraft, en kraftkälla som väntas dominera med 47 TWh 2050.
– Vindkraften är väldigt konkurrenskraftig och utbyggnaden är i hög grad efterfrågedriven. Det väntar vi oss kommer att fortsätta. PPA och ’Mankala-model’, där olika intressenter delfinansierar vindkraftverk för att få del av den producerade elektriciteten som betalning är vanliga lösningar. Också kärnkraftverket Hanhikivi är ett Mankala-finansierat projekt, säger Petteri Haveri, expert på Finsk Energi.
Elnätet behöver byggas ut
Liksom i Sverige är behovet av att bygga ut elnätet för att möta den ökade efterfrågan på el mycket stort. Det gäller i synnerhet överföringskapaciteten mellan norr och söder som behöver flerfaldigas för att Finland ska kunna upprätthålla samma elpris i hela landet, något som det fattades beslut om för ett tiotal år sedan efter en diskussion om att dela in landet i två prisområden.
Det statliga nätbolaget Fingrid räknar med att det krävs investeringar i stamnätet för i storleksordningen 3 miljarder euro för att Finland ska klara sitt klimatmål, koldioxidneutralitet till 2035. Normalt investerar Fingrid cirka 100 miljoner euro årligen. Stamnätsinvesteringarna möjliggör i sin tur investeringar för tiotals miljarder euro i elektrifiering av andra delar av samhället: industri, transporter, uppvärmning och produktion av syntetiska bränslen och vätgas för industriell användning och export.
Petteri Haveri menar att den massiva utbyggnaden av elnätet är genomförbar, inte minst eftersom Fingrid är och varit bra på att tidigt förbereda eventuella framtida kraftledningskorridorer genom att förhandla med markägare och skaffa fram erforderliga tillstånd.
Klicka på illustrationen nedan för att förstora den.
Litet folkligt motstånd
Den stora produktionsökningen tycks inte möta något stort motstånd bland finländarna.
Den finska opinionen är positiv till ny kärnkraft, en färsk undersökning visar att 49 procent av befolkningen är mycket eller något positiva till kärnkraft och bara 15 procent är negativa.
Inte heller vindkraftsetableringar är någon större opinionsfråga i Finland. Kommuner där vindkraftsparker byggts är generellt positivt inställda. En möjlig förklaring till detta menar Petteri Haveri är de intäkter från fastighetsskatt som kommunerna får från vindkraftverken.
Ett segdraget diskussionsämne och största hindret för vindkraftsutbyggnaden är att finländsk militär ofta nekar utbyggnad i sydöstra Finland på grund av att verken kan störa radar.
– Det finns inget generellt förbud. Vissa områden går att bebygga, men det finns många platser där energibolagen skulle vilja bygga vindkraftverk, men inte får. På västkusten är detta dock inget hinder och här väntas en stor utbyggnad av vindkraften både på land och framåt 2030 också till havs.
Önskar tätare nordiskt samarbete
Det nordiska elsamarbetet och överföringskapaciteten mellan Sverige och Finland är mycket viktig för Finlands elförsörjning. Alternativet att vara helt självförsörjande skulle vara kostsamt, och några problem med försörjningen under riktigt kalla vinterdagar har man inte haft på åtminstone tio år.
Finsk industri har gynnats och elproducenter har missgynnats av att el från norra Sveriges vindkraftsparker pressat priserna, som är högre i Finland än i Sverige.
Petteri Haveri skulle dock önska ett tätare nordiskt samarbete när det gäller nätutbyggnad/utveckling där utgångspunkten skulle vara nordisk i stället för som idag, nationell.
– Det finns mer att göra både vad gäller planering och drift. Trots att nätbolagen samarbetat i årtionden är de fortfarande inåtblickande, säger han.
Värmeverken ställer om
I Finland produceras betydligt mer fjärr- och industrivärme än el, totalt drygt 90 TWh.
Medan elektrifiering är väldigt mycket i fokus har industriell värmeproduktion och kraftvärme och fjärrvärmenätens betydelse kommit lite i skymundan. Men i takt med att balanseringen av elsystemet och integrationen av sektorerna kommit mer i fokus börjar värdet av kraftvärmen uppmärksammas.
– Värmepumpar och andra lokala lösningar vinner mark på bekostnad av kraftvärmen, men kraftvärme är väldigt bra kalla vinterdagar, konstaterar Petteri Haveri.
För närvarande kommer cirka 20 procent av Finlands elproduktion och 50 procent av fjärrvärmen från fossila bränslen. Torv, vars klimatavtryck är större än bilismen i Finland har till nyligen varit kraftigt skattegynnad jämfört med andra fossila bränslen. Från och med i år har skatten på torv dubblerats, men höjningen var lika stor som för andra fossila bränslen. Det är dock främst de höga priserna på utsläppsrätter som pressar värmekraftverken i Finland att av kostnadsskäl snabbare ställa om från de dominerande bränslena stenkol och torv. Den allmänna opinionen blir också alltmer kritisk mot torv som bränsle.
– Kraftvärmeverken håller på att ställa om till förnybara bränslen, främst från skogsavfall, vilket bör gynna skogsindustrin. Det är dock viktigt att omvandlingstrycket på kraftvärmesektorn inte blir för stort, eftersom den flexibilitet som kraftvärmen ger behövs i energisystemet, menar Petteri Haveri.
Carl Johan Liljegren
