Sedan 1990 har koldioxidutsläppen i de nordiska länderna minskat med 26 procent, från 203 miljoner ton till 150 miljoner ton (2021). Men denna minskning beror i huvudsak på att de energirelaterade utsläppen minskat, det vill säga el- och värmeproduktion, raffinaderier, industrins egen användning av bränslen (ej processutsläpp) samt uppvärmning av bostäder. De energirelaterade utsläppen har gått ned med 54 miljoner ton eller 40 procent, sedan 1990.
I Sverige är utsläppen från dessa områden 17,7 miljoner ton. Av detta står el- och värmeproduktionen för 4,1 miljoner ton (2021) – en minskning med 36 procent sedan 1990 då utsläppen låg på 6,4 miljoner ton.
Även i avfallssektorn har utsläppen minskat rejält, med 8 miljoner ton, motsvarande 59 procent. Utsläppsminskningen här beror framföra llt på en förändrad hantering av avfall genom minskad deponering och att en ökad mängd icke farligt avfall går till förbränning med energiutvinning. Utsläppen har därmed flyttats till el- och värmesektorn.
I övriga sektorer går det betydligt trögare, enligt en rapport från Nordiska ministerrådet – Nordic Stocktake – Pathways to climate neutrality som publicerades i slutet av 2023.
– Utsläppen minskar inte så mycket som man hoppats trots de styrmedel som finns. Inom transportsektorn har utsläppen bara gått ned med 5 procent. Det stod stilla länge men de senaste åren har det blivit en viss nedgång genom elektrifieringen, säger Lars Zetterberg, projektledare på IVL som varit med och skrivit rapporten.
Blygsam minskning
Även inom industrisektorn har minskningen varit ganska blygsam, 17 procent, och den har i huvudsak styrts av EU:s utsläppshandel.
– Men där kommer vi nog få se snabbare utveckling i takt med att antalet utsläppsrätter minskar och priset ökar. När priset är tillräckligt högt blir det lönsamt att ställa om, säger Lars Zetterberg.
Samtliga nordiska länder har satt upp mål om klimatneutralitet, från 2030 till 2050. Men målen är inte helt jämförbara då man räknar på lite olika sätt.
I Danmark och Finland inkluderas nettoupptag i skogen (LULCUF), vilket inte görs i Sverige mer än som en så kallad kompletterande åtgärd. I Sverige var det årliga nettoupptaget i skogen 2022 cirka 41 miljoner ton jämfört med de totala svenska utsläppen som låg på 45 miljoner ton – dock har koldioxidupptaget i skogen minskat, vilket beror på en minskad tillväxt och ökade avverkningar.)
Sverige och Norge kan å andra sidan använda utsläppskrediter från andra länder som ett sätt att klara sina utsläppsmål, vilket inte är tillåtet i Finland och Danmark.
Skiftar mellan länderna
Tittar man på utsläppsutvecklingen i respektive land skiftar det också en del. Sverige, Finland och Danmark har samtliga minskat sina utsläpp med mellan 33–37 procent, medan Norge enbart minskat med 3,6 procent. Anledningen är främst de ökande utsläppen i energisektorn där merparten kommer från olje- och gasproduktionen.
I rapporten slår man fast att energisektorn blir en nyckelaktör för att länderna ska klara utsläppsmålen. Energibranschen behöver kraftigt öka produktionen av fossilfri el för att industrin och transportsektorn ska kunna ställa om. Även koldioxidinfångning (CCS, Bio-CCS och CCU) blir viktiga delar i klimatarbetet.
– Länderna har lite olika förutsättningar när det gäller energislag. Men många utmaningar är desamma. Vi behöver fördubbla den förnybara elproduktionen, men det går inte tillräckligt snabbt. Det är långa tillståndsprocesser och låg acceptans för nya anläggningar, säger Lars Zetterberg.
– Till exempel finns motståndet mot vindkraft i alla länder. En av våra rekommendationer i rapporten är just att underlätta för vindkraften – samtidigt som det gäller att kunna balansera den intermittenta kraften.
Från ord till handling
Vad krävs för att de nordiska länderna ska klara sina klimatmål?
– Jag tror att det viktigaste är att man går från ord till handling. Ambitiösa mål är bra, men de måste omsättas i faktiska åtgärder. Omställningen innebär stora genomgripande förändringar i industrin, energisystemet och transporterna och för att få ner utsläppen till 2040 - 2050 måste investeringsbeslut tas nu. Industrin står ofta redo med lösningar, men behöver politikernas stöd för att våga ta steget.
Johan Wickström
