Med start 2022 ska vattenkraften omprövas i enlighet med den nationella planen för moderna miljövillkor som beslutades av regeringen 2020. Det handlar om runt 2 000 vattenkraftverk som ska prövas. De flesta vattenkraftsägare är nu i gång med arbetet, vilket kräver stora resurser, både när det gäller bemanning och ekonomi.
Miljöomprövningarna ska säkerställa att vattenkraften lever upp till moderna miljövillkor, samtidigt som åtgärderna inte ska ge betydande negativ påverkan på vattenkraftens elproduktion. Åtgärderna får leda till en total minskning med max 1,5 TWh eller 2,3 procent av den totala vattenkraftsproduktionen, enligt den nationella planen.
Prövningarna ska baseras på miljökvalitetsnormer som vattenmyndigheterna tar fram. Sverige är uppdelat i fem vattendistrikt och en länsstyrelse i varje vattendistrikt är utsedd att vara vattenmyndighet. Men vattenmyndigheternas normförslag får nu massiv kritik från flera håll. Det handlar om oklarheter kring vilka normer som ska gälla, dåligt genomförda konsekvensanalyser och avsaknad av avgörande aspekter kring kostnader, systempåverkan och biologisk nytta.
Miljönyttan riskerar i många fall att helt utebli om Vattenmyndighetens normförslag går igenom, anser Energiföretagen. Miljöåtgärder för vattenkraften är nödvändiga, men avvägningen mellan delvis motstående samhällsintressen måste baseras på fakta och analys, menar Johan Bladh, sakkunnig vattenkraft på Energiföretagen:
Som vi arbetar nu är det utsiktslöst att tidplanen håller.
Johan Bladh, Energiföretagen.
– Vi riskerar att genomföra omfattande och kostsamma åtgärder med betydande konsekvenser för vårt energisystem till ingen eller mycket liten nytta för vattenmiljön.
När nationella planen låg som ett förslag lyftes samverkansprocessen som något centralt, menar Johan Bladh:
– Frågorna kring ett vattendrag är komplexa. Det är mycket som spelar in: teknik, juridik, ekologi, dammsäkerhet och produktionsaspekter. Det handlar om stora värden som ska vägas av mot varandra. Verksamhetsutövare och myndigheter måste arbeta sida vid sida och gå igenom kunskapsläge, målbild och möjligheter för att sedan komma överens. Sedan behöver det vi uppnått i samverkan läggas till grund för normsättning och det steget tycker jag fattas idag.
Samverkansprocessen har förvandlats till något
annat än vad som uttrycktes under framtagandet av den nationella planen, menar Johan Bladh:
– Vattenmyndigheten säger nu att samverkansprocessen endast är till för verksamhetsutövarna. De anser sig själva vara kapabla att göra alla dessa komplexa avvägningar på egen hand. Vi håller inte med.
Vattenmyndigheterna jobbar med en omvänd bevisföring där de själva sätter normer lite på känn.
Miljökvalitetsnormerna är styrande för utfallet av omprövningarna i vattenkraften. Domstolarna kan inte göra några egna bedömningar av miljönytta och energisystemaspekter, utan måste förhålla sig till gällande normer.
– Det enda domstolen kan göra är att återremittera normerna till Vattenmyndigheten eller vidare till regeringen om det finns något som tyder på att de är felaktigt satta. Med tanke på den oenighet som råder nu så kommer precis varenda verksamhetsutövare att använda den möjligheten, avslutar Johan Bladh.
– Vattenmyndigheten har en skyldighet att utreda konsekvenser och fastställa normer på ett vetenskapligt och transparent sätt. Men vattenmyndigheterna jobbar nu med en omvänd bevisföring där de själva sätter normer lite på känn och sedan kräver omfattande utredningar från verksamhetsutövarna för att ens överväga att ändra sig.
Johan Bladh är skeptisk till att vi kommer hinna miljöanpassa 1 800 vattenkraftverk till 2038.
– Det skulle kunna fungera om vi hade en mycket väloljad process, där alla samarbetade sida vid sida mot ett gemensamt mål och inom tydliga ramar, men så som vi nu arbetar tror jag att det är utsiktslöst att tidplanen håller. Pappershögarna på olika skrivbord kommer att växa mycket fort. Vinnarna kommer vara juristerna. Alla andra förlorar.
Vattenkraftens miljöfond – som finansieras av energibranschen – hjälper vattenkraftsägare att ekonomiskt utreda och anpassa sina kraftverk till moderna miljövillkor, så att de kan fortsätta producera förnybar el.
Om alla ska överklaga kommer detta att ta väldigt lång tid.Anna Jivén, Vattenkraftens miljöfond.
– Jag tycker att det går bra ur fondens perspektiv. De flesta av de verksamhetsutövare som ligger tidigt i planen, ungefär 300 av totalt 2 000 anläggningar, har kommit igång, säger Anna Jivén, vd på Vattenkraftens miljöfond.
Men även Anna Jivén är tveksam till att miljöanpassningen av vattenkraften kommer vara fullt klar 2038:
– Om alla verksamhetsutövare ska överklaga den tilldelade normen i Mark- och miljödomstolen kommer det här att ta väldigt lång tid. Men är man inte nöjd med den norm man fått är ju den enda möjligheten att överklaga, så det måste få ta den tid det tar.
Anna Jivén är osäker på om det kommer att vara möjligt att hålla effektminskningen på bara 1,5 TWh, som är den satta gränsen för miljöåtgärdernas inverkan på elsystemet.
– Vi efterlyser också underlag för hur man ska räkna på balansbidrag och regleringsbidrag. Vi har inte sett några sådana underlag i förslagen från vattenmyndigheten än – då blir det svårt att veta vad som gäller.
Att det inte är helt lätt att kommunicera med Vattenmyndigheten håller Anna Jivén delvis med om:
– Vi har tagit fram remissvar till vattenmyndigheten, men vi har inte fått något svar ännu. Det handlade bland annat om vårt projekt i Ljungan där vi såg att kostnaderna blev 80 gånger högre än den samhällsekonomiska nyttan. Vi har också ställt frågor kring djupanalyser av de biologiska förutsättningarna, utan att ha fått svar.
Anna Jivén menar dock att det är en komplicerad process för alla inblandade:
– Om myndigheterna hade behövt tänka ut allt perfekt hade vi inte varit i gång än. Jag tror dock att det behövs en bättre dialog. Vattenkraftens miljöfond försöker medverka till det genom att hitta bra former för samverkan mellan myndigheter och verksamhetsutövare.
Marie Kofod-Hansen
