Det var förmodligen med en suck av lättnad som Angela Merkel den 16 januari kunde lägga sista handen vid överenskommelsen om brunkolet, som står för uppemot en femtedel av den tyska elförsörjningen. Men hon fick betala ett högt pris, över 4 miljarder euro till kraftbolagen och runt 40 miljarder euro till de fyra förbundsländer som kommer att påverkas mest av brunkolets utfasning.
Samtidigt behövs ännu mer resurser på annat håll. Den tyska bilindustrin har varit senfärdig med att utveckla fordon och infrastruktur för eldrift och kräver nu stora statliga stödinsatser. Den en gång så framgångsrika utbyggnaden av vind- och solkraft har saktat ned betänkligt. Tillståndsgivningen för nya -nationella kraftledningar från norr till söder går alldeles för långsamt. Och de flesta städer kämpar med att få bort de fossila bränslena i uppvärmningen och kollektivtrafiken.
En stad som gått i täten är det gamla lärosätet Heidelberg i Baden-Württemberg, som styrs av Die Grünen och länge varit en pionjär inom grön stadsutveckling. Redan 1992 skapade man som första tyska stad en klimatskyddsplan. Efter det har klimatarbetet inriktats på allt från praktisk skolundervisning om energibesparingar till att stödja lokala företag som vill minska sin klimatpåverkan.
– Båda dessa program har blivit nationella förebilder, konstaterar Christine Fiedler på miljöförvaltningens energikontor, som är inhyst i ett 1700-talspalats i stadens historiska centrum.
Ett viktigt fokus är uppvärmningen, som i Tyskland står för mer än en tredjedel av energianvändningen. Heidelberg är för sin värme och el ännu beroende av ett stenkolskraftverk i grannstaden Mannheim. Men för att minska sin fossilanvändning byggde man för några år sedan ett eget fliseldat värmekraftverk. 2010 bestämdes också att alla nybyggda kommunägda fastigheter ska vara så kallade passivhus, i princip självförsörjande på värme.
Så snart en fastighet ska byggas om går vi in och ser vad vi kan göra med energin.
Christine Fiedler, miljöförvaltningens energikontor.
– Så snart en fastighet ska byggas om går vi in och ser vad vi kan göra med energin. Till exempel tilläggisolera eller sätta upp solceller på taket, berättar Christine Fiedler.
När det gäller transporter, som står för en annan tredjedel av energiförbrukningen, har Heidelbergs linje varit att motivera bilister att åka kollektivt eller cykla. Därför pendlar numera mer än en fjärdedel av stadens yrkesverksamma till jobbet på väl utbyggda cykelbanor.
– Den som avregistrerar sin bil bjuds på ett års gratis kollektivtrafik, berättar Fiedlers kollega Robert Persch.
Sedan länge finns ett väl utbyggt spårvagnsnät. I fjol kompletterade man sin flotta av dieselbussar med tre elbussar som nu kör ljudlöst – och avgasfritt – i den gamla stadskärnan.
– Vår målsättning är att fasa ut de fossila bränslena fram till 2030. Vi planerar att köpa in 30 nya elbussar fram till 2021 och hoppas inom fem år kunna ersätta våra dieseldrivna ledbussar med bränslecellsbussar, säger Victoria Pfaff vid Heidelbergs kollektivtrafikbolag RNV.
Elbussar och cykelbanor i all ära, men Heidelbergs mest uppmärksammade klimat- och energisatsning är en annan: världens största passivhusområde. Det är byggt på en gammal rangerbangård vid järnvägsstationen och heter därför Bahnstadt.
Den nya stadsdelen är på hundra hektar, började byggas 2009 och har nu cirka 4 200 invånare. När den står klar 2022 ska den inrymma 3 700 extremt energisnåla lägenheter med runt 8 000 invånare.
Som de flesta nybyggda områden ser Bahnstadt vid första anblicken lite sterilt och ofärdigt ut. Ett genomgående inslag som redan är på plats är de vackert byggda regnvattendikena som är tänkta att ge området gröna svalkande korridorer. De kubformade låghusen har alla platta tak – fyllda med grönska som ska ta upp fukten. På de kommunala hustaken i området, som på skolor och dagis, finns solceller.
Mer än en fjärdedel av de yrkesverksamma cykelpendlar. Den som avregistrerar sin bil bjuds på ett års gratis kollektivtrafik.
I stadsdelen finns också flera forskningsinstitutioner. En av dessa är Innovation Lab där man utvecklar produkter inom området organisk elektronik. Genom att använda biologiskt nedbrytbar plast istället för dyrbara metaller hoppas man kunna skapa billigare och mer miljövänliga produkter.
I en stor industrihall står en tidningstryckpress och skriver ut plastfilm i flera lager med små sensorer inuti – 160 meter film per minut. Alla som jobbar därinne är klädda i sterila skyddsoveraller.
– Här tillverkar vi nu medicinsk utrustning. Men vi har också börjat experimentera med att framställa supertunna solceller med samma teknik, berättar forskningsledaren Gerardo Hernandez-Sosa.
Två huvudsakliga problem återstår att lösa: att få upp solcellernas verkningsgrad och att göra dem väderbeständiga.
– Verkningsgraden måste fördubblas från 10 till 20 procent. Och en plastfilm med solceller överlever än så länge bara en dryg månad utomhus, förklarar Gerardo Hernandez-Sosa.
Supertunna och jättebilliga solceller låter som något som den tyska energiomställningen skulle behöva just nu. När regeringen Merkel på våren 2011 fattade sitt beslut om Energie-wende innebar det en boom för den tyska sol- och vindindustrin. 2019 blev ett märkesår – det var första gången som sol och vind producerade mer el än stenkol och brunkol sammantaget.
Men nu har det kommit grus i maskineriet.
Den länge så blomstrande tillverkningsindustrin för solpaneler och vindkraftverk har fått se sig utkonkurrerad av billigare produkter, framför allt från Kina. Dessutom har de inmatningslagar som garanterade ägarna av sol- och vindanläggningar fasta intäkter nu ersatts av ett auktionsförfarande som inte ger samma säkerhet. Om man därtill lägger ett ökat lokalt motstånd mot etablering av vindkraftverk inser man att den förnybara energin sitter trångt till i Tyskland för tillfället. Detta måste nu regeringen råda bot på.
65 procent förnybar el till 2030 är målet. Idag står den för drygt 38 procent.
I samband med brunkolsuppgörelsen har man slagit fast att målet för andelen förnybart i elproduktionen för 2030 ska höjas från 50 till 65 procent – idag är den drygt 38 procent. Hur detta ska nås är ännu höljt i dunkel, men besked utlovas senare i vår. Annars är risken stor att det utrymme som uppstår när kolet lämnar marknaden snabbt fylls av andra fossila bränslen – som rysk naturgas och amerikansk skiffergas.
Bakom koluppgörelsen står kristdemokraterna och socialdemokraterna. Utanför befinner sig det parti som har det kanske största engagemanget för klimat och miljö – die Grünen.
Julia Verlinden, partiets talesperson för energifrågor, är kritisk:
– Uppgörelsen räcker inte på långa vägar. En stor andel av kolkraftverken kommer inte att fasas ut förrän i slutet av perioden. Vad som skulle behövas är en betydligt snabbare takt och en accelererad expansion för de förnybara energikällorna. Men det verkar inte finnas något politiskt stöd för det.
En viktig förutsättning för en sådan expansion finns ännu bara på ritbordet. Där har den legat länge nu.
En timmes resa söder om Heidelberg ligger Stuttgart, Baden-Württembergs ledande industristad som helt domineras av företagen Daimler-Mercedes och Porsche. Vart man än vänder blicken ser man mercor och porschar av olika slag.
I Stuttgart finns också huvudkontoret för Transnet BW, ett av de fyra dominerande elnätsbolagen i Tyskland. På ritbordet i företagets nybyggda kontorshus ligger planerna för det största enskilda projektet inom hela Energiewende: den mycket omtvistade högspänningslänken Suedlink.
Den är planerad att gå från floden Elbes mynning i Nordsjön till staden Leingarten i Baden-Württemberg. Ledningen ska förse den sydtyska industrin med vindel från norr, något som verkligen kommer att behövas när de lokala kärnkraftverken och kolkraftverken fasas ut.
– Totalt ska det byggas tre sådana här länkar, men Suedlink är störst. Ledningen ska bli 70 mil lång, beräknas kosta 10 miljarder euro och vara klar 2026, berättar Transnet BW:s teknikchef Bernd Jauch.
10 miljarder euro beräknas Suedlink kosta. Den kommer bli 70 mil lång och ska vara klar 2026.
Företaget är också inblandat i ett annat länkbygge, Ultranet, som ska föra vindel från Emden vid Nordsjön via Ruhrområdet till Phillipsburg i Baden-Württemberg. Att Phillipsburg är slutdestination för Ultranet beror på att staden varit säte för två av Tysklands kärnkraftreaktorer – med kraftiga ledningar dragna söderut till industristäder som Karlsruhe och Stuttgart.
Phillipsburgs reaktor nummer 1 stängdes ned redan 2011. Reaktor nummer 2 stängdes ned vid nyår, som en del i den sista fasen av den tyska kärnkraftsavvecklingen. Till skillnad från i Sverige tycks den tyska allmänheten vara tämligen enig om att kärnkraften inte är en energi för framtiden. Det är inte detta som är omtvistat. Att länkarna ifrågasätts beror på ett lokalt motstånd. Som gång efter annan fått planerna överklagade.
Hittills har den tyska tillståndsprövningen för stora kraftledningar skett i flera steg och kunnat ta upp till tio år från första ansökan till färdigställande. Efter en lagändring i fjol har processen kortats ned en aning. Men bolagen måste ändå vara väldigt lyhörda för opinionen.
Arbetet med Suedlink har varit ännu mer tålamodsprövande. Projektet startades redan 2012, strax efter att Angela Merkel tagit sitt beslut om Energiewende. Men de första fyra åren var helt bortkastade.
– Vi och rikspolitikerna var överens om att bygga hela länken med luftledningar. Men de lokala politikerna satte sig emot, så vi fick ändra det till markkabel, vilket tar mycket längre tid och kostar mer än dubbelt så mycket, säger Bernd Jauch.
Det kommer nu att ta ytterligare minst två år innan tillstånd beviljas, innan man kan gå från ritbordet till verkligheten: två parallella 2 000 MW-ledningar som på sin väg ska passera sex förbundsländer, 50 000 tomter med 10 000 ägare, 20 motorvägar, 30 järnvägar och 65 vattendrag.
Den hårt luttrade teknikchefen verkar övertygad om att alla särintressen till sist ska kunna enas.
– Jag tror att alla egentligen inser att vi behöver de här kraftledningarna. Att de är en nödvändig konsekvens av landets energiomställning. Och att vi måste samarbeta för få den genomförd, säger Bernd Jauch.
Jan Malmborg
