Vi använder cookies på vår webbplats. När du använder vår webb accepterar du att information om ditt besök lagras i din webbläsare.

Reportage

Slutförvaring i urberget

Kärnkraft I Sverige har spaden ännu inte satts i jorden. I Finland borras det för fullt i urberget där kärnbränslet ska få sin sista vila. Tidningen Energi har besökt bygget av Onkalo – världens första slutförvar för använt kärnbränsle.

Onkalo, som betyder hålighet på finska, började byggas redan 2004. Foto: Posiva och Jimmy Larsson.

Vårsolen skiner starkt över Olkiluoto, ön i sydvästra Finland där det har producerats el genom kärnklyvning i över 40 år. Den första reaktorn togs i drift 1979, den andra 1982. Bygget av Olkiluoto 3 inleddes 2005 och har kantats av stora förseningar. Förhoppningen är att den nya reaktorn ska börja leverera el våren 2021.

Men det är ett annat byggprojekt som har lockat journalister och TV-team från USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Schweiz och Sverige till Olkiluoto den här dagen. Anläggningen vi ska besöka byggs på en plats som inte nås av solens strålar.

– Nu är vi 300 meter under marken, säger Antti Mustonen, forskningschef på Posiva, när vi börjar närma oss vår slutdestination.

Tunneln slingrar sig ner i den 1,9 miljarder år gamla berggrunden likt en serpentinväg i ett alplandskap. Även i de här trakterna fanns en gång i tiden en hög bergskedja, Svekofenniderna, men den har för länge sedan eroderats ned. Kvar finns endast berggrunden. På 420 meters djup stannar Antti Mustonen bilen. Det är dags att ta en närmare titt på Onkalo, världens första slutförvar för använt kärnbränsle.

Två aktiva kärnkraftsreaktorer finns i Olkiluoto. Bygget av den tredje reaktorn, längst till vänster på bilden, har pågått sedan 2005.

Innan vi begav oss ner i det finska urberget stannade vi till vid bygget av inkapslingsanläggningen där det använda kärnbränslet ska placeras in i kopparkapslar före transporten till slutförvaret. Posiva, bolaget som ansvarar för att bygga och driva anläggningarna, använder sig av KBS-3-metoden som har utvecklats av Svensk kärnbränslehantering (SKB). De båda bolagen har ett nära samarbete. KBS-3-metoden innebär att kopparkapslarna placeras i berggrunden och bäddas in i bentonitlera. Tanken är att de tre skyddsbarriärerna – kopparkapslar, bentonitlera och urberget – ska hålla kärnbränslet isolerat i minst 100 000 år.

Posiva borrade de första tunnlarna i Onkalo redan 2004 för att kunna göra olika experiment. Bygglovet för det finska slutförvaret beviljades i november 2015.

På andra sidan Östersjön jobbar SKB med förberedelserna för att bygga det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle i uppländska Forsmark. Men projektet har stött på patrull. När slutförvaret prövades i mark- och miljödomstolen för några år sedan fick SKB bakläxa på sin metod. Domstolen kunde inte godkänna delar av SKB:s ansökan på grund av osäkerheter om hur kopparkapseln påverkas av olika former av korrosion. Sedan dess har SKB kompletterat sitt underlag och tillståndsfrågan ligger nu på regeringens bord.

Janne Mokka, vd för Posiva, konstaterar att tillståndsprocessen för slutförvaret skiljer sig åt mellan Sverige och Finland.

Vår analys visar den långsiktiga säkerheten.Janne Mokka, vd, Posiva.

– Vi har gjort vår analys som visar den långsiktiga säkerheten. Vi har gjort det för bygglovet, och nu har vi gjort ytterligare studier för drifttillståndet som kommer att visa att det är säkert, säger Janne Mokka.

Även om Finland och Sverige använder sig av samma metod påpekar Janne Mokka att det finns en del tekniska skillnader mellan de båda anläggningarna. Till exempel är den planerade driftstiden längre i Finland, nästan 100 år, och färre kopparkapslar per år ska deponeras. Skillnader finns även i bentonitkonstruktionen och fyllnadsmaterialet i tunnlarna.

Vad har du att säga till människor som oroar sig för att kopparkapslarna kommer att gå sönder i berggrunden?

– Korrosion kommer att ske, men vi har tillräckligt med koppar i våra kapslar. Det finns en säkerhetsmarginal för olika typer av korrosion. Även om allting går fel och det inte finns någon koppar kvar kan vi inte orsaka några allvarliga olyckor på lång sikt. Det tar lång tid för kärnbränslet att komma från 450 meters djup till marknivå, säger Janne Mokka.

En specialdesignad maskin används för att borra de lodräta hålen där kopparkapslarna ska placeras.

Utrustade med hjälmar, varselvästar, gummistövlar och andningsapparater för nödlägen kliver vi ur bilen 420 meter under marken. Ännu finns inget kärnavfall här nere, däremot finns det kopparkapslar och bentonitlera. Posiva gör tester för att visa att bolagets slutförvarsmetod kommer att fungera som planerat.

– Vi har en testtunnel med riktiga hål där vi för ett och ett halvt år sedan placerade två riktiga kapslar. De värms upp till samma temperatur som det skulle vara om de innehöll kärnbränsle, säger Pasi Tuohimaa, kommunikationschef på Posiva.

Med hjälp av sensorer registreras information om allt från lerans fuktighetsgrad till bergets temperatur.

– Vi ska samla in data i 7–8 år innan slutförvaringen inleds.

Redan i slutet av 1970-talet började man titta på hur det finska kärnavfallet skulle tas om hand. Den ursprungliga planen var att exportera kärnavfallet, och fram till att det stoppades av en lagändring 1994 skickade man också avfall till Ryssland. Samtidigt undersöktes möjliga platser för ett slutförvar i Finland, däribland Olkiluoto i Euraåminne kommun.

Det krävdes 20 års diskussioner för att inställningen skulle gå från negativ till positiv.

I dag är det svårt att hitta några motståndare till slutförvaret i den lilla kommunen med 9 500 invånare, men så har det inte alltid varit. Det krävdes 20 års diskussioner för att inställningen till slutförvaret skulle gå från negativ till positiv. Löften om ekonomisk kompensation från kärnkraftsbolaget TVO tycks ha haft stor betydelse för kommunens beslut att tillåta anläggningen.

Kärnkraftsindustrins verksamheter i Olkiluoto ger viktiga skatteintäkter och arbetstillfällen till Euraåminne, vars finska namn är Eurajoki.

– I nästan varje hus i den lilla byn där jag bor finns någon som jobbar eller har jobbat i Olkiluoto, säger Harri Mäkinen.

Innan han gick i pension 2015 arbetade han själv som väktare på kärnkraftverket i 38 år. Han litar på att slutförvarssystemet är säkert och tycker att Olkiluoto med dess gamla och stabila berggrund är en bra plats att slutförvara kärnavfallet på.

– Jag tror att många i Euraåminne tycker att det är bra att det använda kärnbränslet tas om hand i Olkiluoto. Självklart finns en del personer som inte tycker om det. Men jag tror att väldigt få personer numera är emot slutförvaring av använt kärnbränsle i Olkiluoto.

Jag tror att väldigt få personer är emot slutförvaringen här.Harri Mäkinen, pensionerad före detta väktare på kärnkraftverket.

I lunchrusningen vid köpcentret i Euraåminne är det inte många som är intresserade av att prata om slutförvaret som byggs knappt två mil därifrån.

– Min pappa jobbar där så… säger en kvinna och går iväg.

– Jag bor i Björneborg, säger en man som därmed inte anser sig ha något att säga om saken.

17-årige Arttu Vainio tar sig tid att svara på frågan om han tycker att Onkalo är ett bra eller dåligt projekt.

– Vi besökte Olkiluoto med skolan och det verkade vara ett genomtänkt projekt, säger han.

Teppo Peltola, som tidigare har jobbat på kärnkraftverket i många år, känner ingen oro för kärnavfallet som ska grävas ner i berggrunden.

– Nej, de här människorna tänker på allt. Jag litar på dem och jag litar på systemet.

Vesa Lakaniemi är borgmästare i Euraåminne kommun sedan tre år tillbaka. Han beskriver Euraåminne som en mycket bra plats och bo och jobba på.

Hur viktig är kärnkraftsindustrin för Euraåminne?

– Självklart är den väldigt viktig. Den ger många arbetstillfällen. TVO och Posiva är väldigt viktiga arbetsgivare för hela det här området, säger Vesa Lakaniemi.

Borgmästaren menar att invånarna har vant sig vid kärnkraftsindustrin efter 40 års verksamhet i Olkiluoto.

– Min egen inställning har varit densamma hela tiden. Jag har alltid varit för kärnkraften.

Han lyfter fram säkerheten som den viktigaste frågan. När det gäller kärnavfallet som ska slutförvaras i kommunen känner Vesa Lakaniemi ingen oro.

– Nej, det gör jag inte, för jag litar på forskarna och ingenjörerna.

Desto mer kritisk är Ulla Klötzer, som varit engagerad i den finska miljörörelsen i 40 år, numera som en av medlemmarna i organisationen Kvinnor mot atomkraft.

– Vi har aldrig haft en öppen debatt i Finland som ni har haft i Sverige, säger Ulla Klötzer som är besviken på hur kritikerna till slutförvaret behandlades i Euraåminne.

– De som var motståndare blev väldigt illa behandlade och nästan idiotförklarade.

Hon beskriver beslutsprocessen kring slutförvaret som ett politiskt spel.

– Det har varit bestämt från början på högre ort och då tillåter man inte avvikande åsikter.

Det finska miljöpartiet, De gröna, röstade ja till slutförvaret i Olkiluoto när frågan togs upp riksdagen 2001.

– Vi har kärnkraftverk och i Europa är det olagligt att transportera kärnavfall över landgränser, så vi måste ta hand om avfallet, säger Marianna Hanni, ordförande för De gröna i landskapet Satakunta.

Vi måste ta hand om avfallet.Marianna Hanni, ordförande för De gröna i Satakunta.

Till vardags jobbar Marianna Hanni själv på Posivas huvudkontor.

– Jag tycker att fler människor som är oroade för miljön borde jobba i verksamheter som normalt sett inte ses som gröna, säger hon och menar att det är ett bra sätt att få inblick i verksamheterna och kunna påverka systemet.

Hon upplever att många som besöker Onkalo blir mer positivt inställda till slutförvaret än de var tidigare. Samtidigt har hon inget emot att de negativa aspekterna diskuteras.

– Jag tycker att människor ska prata om de negativa aspekterna,men jag tycker att de ska ha koll på fakta. Vanligtvis tror jag att den negativa atmosfären beror på att man inte förstår ämnet fullt ut.

Kärnbränslet ska läggas i en gjutjärnsinsats (till höger) som sedan placeras i kopparkapslar med ett fem centimeter tjockt hölje.

I demonstrationstunnlar visas hur kapslarna med kärnavfall ska deponeras i lodräta hål som är 6–8 meter djupa.

Slutförvar för kärnbränslet

Totalt planeras 6 500 ton använt kärnbränsle slutförvaras i Onkalo. Här byggs cirka 200 tunnlar på 400 meters djup.

Onkalo byggs på halvön Olkiluoto utanför Eura­åminne på den finska västkusten – cirka 23 mil rakt västerut till Söderhamn i Sverige. På samma halvö finns ­också två av Finlands fyra kärnkrafts­reaktorer. Kopparkapslarna med kärnavfall kommer att sänkas ner i berget genom ett vertikalt schakt (anläggningen har även två ventilationsschakt och ett schakt för personal­transporter). ­Kapslarna transporteras sedan till de olika tunnlarna där de placeras i lodräta hål och bäddas in i bentonitlera. Tunnlarna fylls där­efter igen med komprimerade lerblock.Tunnelsystemet byggs i etapper på 400–450 meters djup i berggrunden i Olkiluoto. Fullt utbyggt ska slutförvaret ha cirka 200 tunnlar med en total längd av 60–70 kilometer. Deponeringen av det använd kärnbränslet beräknas börja under 2020-talet och pågå fram till 2120-talet.

Jimmy Larsson