Samhällsviktig infrastruktur har sedan 2020 utsatts för en alltmer komplex hotbild. Det handlar om allt från hybridkrigsföring och cyberattacker till extremväder och osäkra leveranskedjor. Att ha fungerande infrastruktur, även i kris eller ytterst krig, är centralt för att samhället ska fungera. En viktig del i detta är att det finns tillgång till reservdelar och komponenter.
– På Sinfra ser vi varje dag vad som fungerar, men också var sprickorna finns i leverantörssystemet. När hotbilden förändras och när leverantörskedjorna svajar kan fler sektorer drabbas samtidigt. Då blir det ju väldigt tydligt att ingen aktör klarar beredskapen ensam, utan vi behöver göra det tillsammans, säger Tony Doganson, vd på Sinfra som är inköpscentral för 700 medlemsföretag och organisationer som verkar inom samhällsinfrastruktur, bland annat många energiföretag.
– Men trots att alla just nu pratar om vikten av beredskap så pekar många aktörer på att det är någon annan som ska lösa dessa frågor, säger han.
Ett nationellt system för reservdelar
Sinfra har därför initierat och utrett hur Sverige kan etablera ett nationellt system för reservdelar och komponenter till samhällsviktig infrastruktur. I arbetet med studien Beredskapsutmaningen har även Energiföretagen och Svenskt Vatten deltagit. Det har också ansvariga beredskapsmyndigheter inom energi, vatten och civilt försvar gjort.
Rapporten bygger på ett brett underlag från djupintervjuer, workshops, dataanalyser av komponenter och reservdelar samt praktiska exempel. Man har också tittat på hur man jobbar med frågan i Finland och Norge.
I rapporten har man identifierat tre tydliga utmaningar. Det handlar bland annat om att den operativa samverkan mellan det offentliga och privata behöver förstärkas.
Beredskapsarbetet bedrivs idag inom kommuner, länsstyrelser och civilförsvaret. Dessutom finns etablerade forum där man sektorsvis arbetar med beredskap. Här behövs ett tydligare samarbete mellan offentliga och privata aktörer, så att resurser snabbt kan samlas och koordineras över flera sektorer.
Diskussionerna som fångats upp i projektet rör primärt kriser där flera sektorer drabbats samtidigt på flera olika platser i landet.
– Sådana kriser har vi inte samma vana av att hantera. En förklaring till detta är att de inte sker med samma frekvens som mer lokala händelser, förklarar Nabaz Dalshad, strategisk upphandlare inom värme och kyla på Sinfra.
– Vi ser även att beslutsförmågan i gråzonen mellan fred och kris behöver vidareutvecklas. För när det sker kriser parallellt så agerar alla utifrån sina egna förutsättningar, men det är otydligt vem som har beslutsförmågan och ska prioritera när flera sektorer drabbas samtidigt och behöver komponenter och reservdelar. Detta behöver tydliggöras, säger han vidare.
Den tredje utmaningen handlar om att globala leveranskedjor har flera sårbarheter.
– Även om en del komponenter och reservdelar kommer från europeiska leverantörer så tillverkas många insatsdelar utanför Europa. Så när det uppstår en kris eller störning blir det genast en sårbar leveranskedja som påverkar oss i Sverige. Har vi ingen buffert eller inte har förberett oss på detta, så hamnar vi sist i ledet när andra också vill ha dessa komponenter, säger Nabaz Dalshad.
Beredskapslager av hybridmodell
Den lösning som föreslås i rapporten är att upprätta gemensamma beredskapslager med komponenter och reservdelar för lokala elnät, fjärrvärme och VA. Lagren ska vara spridda över hela landet för att skapa redundans. Var de är placerade kommer att vara säkerhetsklassad information.
När det uppstår en kris eller störning blir det genast en sårbar leveranskedja som påverkar oss i Sverige.
Beredskapslagren ska vara av hybridmodell. Det innebär att en del av lagret är mer statisk och innehåller strategiska komponenter som har lång leveranstid, medan den andra delen har standardiserade komponenter med kortare leveranstid och som kontinuerligt ska omsättas. Det gör att man hela tiden har uppdaterade komponenter.
Projektet betonar att det är viktigt att använda de etablerade samarbeten som redan finns i beredskapsarbetet, men däremot finns inget specifikt förslag hur en sådan lösning ska se ut.
Separata avtal i krislägen
En mycket viktig del i uppbyggnaden av ett beredskapslager och vara förberedda i kris är att ta fram avtal och genomföra upphandlingar i fredstid. Här föreslås Sinfra få rollen som upphandlare av komponenterna.
– En viktig skillnad när det gäller upphandlingarna och som skiljer sig från avtal i fred är mekanismen vid force majeur. Här vill vi ha separata avtal som ska fungera även i kris, störningar och ytterst i krig. Detta behöver byggas in i beredskapsavtalet. Det skapar också en trygghet att vi verkligen får dessa prylar, säger Nabaz Dalshad.
Enligt den lösning som föreslås i rapporten ska leverantörer etablera och förvalta lagren som en tjänst, medan Sinfra får rollen som upphandlingscentral och koordinator. De ska däremot inte ha den operativ drift.
– Men vi som inköpscentral kan inte gå in och trycka på knappen när det blir en kris och säga hur lagren ska prioriteras vid en kris, utan det är ett myndighetsansvar, säger Tony Doganson.
I slutet av november hade han möte med beredskapschefer från Livsmedelsverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten kring projektet och hur det ska tas vidare.
– Alla parter är eniga om att frågan är viktig och att arbetet fortsätter framåt, kommenterar Tony Doganson.
En nationell angelägenhet
En central fråga är hur beredskapslagren ska finansieras och det totala lagervärdet är beräknat till 2–2,5 miljarder kronor. När man designar ett beredskapslager är en stor utmaning att balansera två kostnader – lagerhållning och risken för brist vid kris. Lager kostar pengar i form av bundet kapital, utrymme och försäkringar. Dessutom ökar risken för inkurans och den risken blir större ju mer man lagrar.
Vi ser att lagret bör finansieras av ansvariga myndigheter eftersom att det är en nationell angelägenhet.
– Den andra kostnaden är svårare att greppa. Det handlar om konsekvenserna av att sakna kritiska reservdelar vid en störning eller kris. Inom samhällsviktig infrastruktur kan konsekvensen vid brist vara mycket hög och motiverar ökade lagernivåer, säger Tony Doganson och fortsätter:
– Dilemmat är att den synliga kostnaden ofta väger tyngre än den osäkra kriskostnaden. Är det värt att investera i en ”försäkring” som man kanske aldrig behöver?
För att göra beredskapslager mer kostnadseffektiva har man i projektet arbetat med principer som minskar lagerkostnader och möjliggör mindre lager utan ökad risk, vilket därmed sänker totalkostnaden. Det handlar bland annat om delade och kontinuerligt omsatta lager, noggrant val av reservdelar, att utnyttja befintlig infrastruktur och att undvika överdimensionering.
– Det är utifrån dessa principer vi har den byggt den lösning som vi föreslår. Vi ser att lagret bör finansieras av ansvariga myndigheter eftersom att det är en nationell angelägenhet, betonar Tony Doganson.
Energiföretagen instämmer i modellen
Energiföretagen, som deltagit i arbetet, håller med om finansieringsmodellen.
– För att trygga energiförsörjningen och säkerställa en robust och effektiv komponenttillgång – även under kris – behövs en lokal modell för beredskapslager, säger Emma Johansson, ansvarig för säkerhets- och beredskapsfrågor på Energiföretagen.
– Men att varje aktör bygger upp egna beredskapslager för alla möjliga scenarier är både dyrt och ineffektivt. Om olika parter samutnyttjar lager kan man reducera kostnader per företag väsentligt och snabbt få tillgång till nödvändigt material vid akuta störningar eller haverier. Detta är avgörande för att samhällsviktiga funktioner inte ska drabbas av långa avbrott, säger hon.
För en sådan finansiering krävs politisk förankring och mandat kring modellens principer, finansiering och tidplan. Sinfra hade i december ett möte med Näringsdepartementet och ska även ha uppföljande möten med beredskapsmyndigheterna.
Ann-Sofie Borglund
