Elnätsföretagen har ett komplext regelverk att förhålla sig till när de nu ska bygga ut och utveckla landets elnät. I vissa fall är det svåra gränsdragningar och otydliga förordningstexter.
För att råda bot på detta gick Energimarknadsinspektionen (Ei) ut med ett antal så kallade ställningstaganden under våren, det vill säga klargöranden för hur regelverket för elnäten ska tolkas.
Vi har tittat på fyra av de mest centrala riktlinjerna tillsammans med Ei:s expert Marielle Lahti.
1. Villkorade avtal
Ett villkorat avtal innebär att elnätsföretaget och kunden, till exempel en industri, kommer överens om en anslutning till elnätet under speciellt utformade villkor. Ofta handlar det om att elnätsföretagen vid behov begränsar effekttillgången om det finns risk för överbelastning i nätet.
Samtliga marknadsbaserade alternativ måste utvärderas och uttömmas innan ett elnätsföretag kan använda villkorade avtal.
Detta kan vara en lösning som gör att anläggningar kan anslutas snabbare till elnätet i områden där det finns en begränsad nätkapacitet. Men för att få använda dessa avtal måste elnätsföretagen först se om det går att upphandla resurser genom ”marknadsbaserade mekanismer” – till exempel på en flexmarknad – eller utvärdera om ändrade nättariffer eller flexibla abonnemang kan användas för att få fram mer kapacitet i elnätet.
Samtliga marknadsbaserade alternativ måste utvärderas och uttömmas innan ett elnätsföretag kan använda villkorade avtal.
Men det är inte bara att köra igång efter denna process.
– Elnätsföretagen behöver även ansöka om ett godkännande av själva metoden som använts när man tagit fram det villkorade avtalet. Och när metoden är godkänd så är det nya krav som kommer in när man ska aktivera det. Det måste finnas en kapacitetsbrist, säger Marielle Lahti.
Men reglerna om villkorade avtal kan komma att förändras under det kommande året genom en ny EU-regel – artikel 6 a i elmarknadsdirektivet. Hur detta kommer att påverka regelverket är dock för tidigt att säga, enligt Marielle Lahti.
2. Anslutningsprocessen
När en kund vill ansluta sig till elnätet idag ska processen genomföras ”på skälig tid”, max två år, och elnätsföretagen ska ha standardiserade anslutningsrutiner för anläggningar inom energiproduktion och lagring.
Men i de nya riktlinjerna menar Ei att alla elektriska anläggningar som ska anslutas, till exempel industrier eller fastigheter, borde ha standardiserade rutiner.
– I dessa rutiner bör det även ingå information om tidplanen. Idag är det ofta svårt att veta hur lång tid en anslutningsprocess tar när man som elkund lämnar in en ansökan.
Vi trycker hårt på att elnätsföretagen ska ha en aktiv dialog med kunderna. Vi vill komma bort från kötänket.
En annan central fråga rör köfrågan. Här rekommenderar Ei att elnätsföretagen i större grad ska utgå från projektens mognadsgrad, det vill säga hur långt framskridet projektet är när det gäller teknik, finansiering etc.
Det här är inte bara en engångsbedömning, utan Ei betonar att elnätsföretagen bör ha en fortlöpande dialog med företaget ifall projektets förutsättningar ändras.
– Vi trycker hårt på att elnätsföretagen ska ha en aktiv dialog med kunderna. Vi vill komma bort från kötänket. Man måste kunna jobba med flera parallella projekt samtidigt, säger Marielle Lahti.
– Vi håller nu på att fram ett metodstöd för hur elnätsföretagen mer aktivt kan hantera anslutningsansökningar, det vill säga ett stöd som går igenom vilka samhällsekonomiskt motiverade åtgärder som elnätsföretaget behöver vidta för att ansluta kunden.
3. Bygga på prognos
Frågan om hur mycket och snabbt elnätsföretagen kan bygga ut har blivit allt vanligare under senare år, i takt med ökad kapacitetsbrist. I riktlinjerna slår Ei fast att det inte räcker med att bygga ut elnätet när behovet är ett faktum, utan att elnätsföretagen behöver arbeta proaktivt, det vill säga genomföra prognosbaserade investeringar med god framförhållning.
– Elnätsföretagen ska bygga utifrån prognoser, men det är viktigt att prognosunderlagen är goda. Och här har nätutvecklingsplanerna en viktig roll. Där lägger man ju ut planerna för tio år framåt efter dialog med andra regionala aktörer, säger Marielle Lahti.
Det kan alltid uppkomma situationer då det är uppenbart oskäligt att elnätsföretaget ska bekosta detta själv.
Men frågan är hur kostnaden ska fördelas vid investeringar som bygger på prognos.
Här skriver Ei att grundprincipen är att enbart de anläggningar som både ”används och behövs” i nätverksamheten ska tas med i kapitalbasen.
Men om anläggningen behövs först i framtiden ska dessa normalt inte bekostas av kundkollektivet – men det finns undantag då det är ”oskäligt” för elnätsföretaget att självt stå för detta.
– Det behövs en individuell bedömning av respektive fall, där elnätsföretaget visar på underlaget för utbyggnaden. Det kan ju alltid uppkomma situationer då det är uppenbart oskäligt att elnätsföretaget ska bekosta detta själv, säger Marielle Lahti.
4. Uformning av tariffer
För att kunna utnyttja elnätet mer effektivt är tariffer en allt viktigare komponent. Från den 1 januari 2027 måste alla elnätsföretag ha tidsdifferentierade effekttariffer på plats – för att ge incitament till att använda elnätet mer effektivt.
– Att utforma tariffer är en knepig fråga för många elnätsföretag. Men det vi vill betona är att effektkomponenten ska avspegla kundernas faktiska användning av elnätet, till exempel när det är högt belastat. Det är till exempel inte okej att basera tariffen på de tre högsta effekttopparna för den enskilda kunden under en månad, utan att någon hänsyn tas till när på dygnet dessa förbrukningstoppar har skett, säger Marielle Lahti.
Grundprincipen för effekttarifferna är enkel: avgiften ska vara högre under de perioder som nätet är högt belastat och lägre när belastningen är mindre. Om en kund har sina effekttoppar vid en tidpunkt då elnätet inte har några kapacitetsbegränsningar ska effektavgiften kunna vara noll.
Det är inte okej att basera tariffen på de tre högsta effekttopparna för den enskilda kunden under en månad, utan att någon hänsyn tas till när på dygnet dessa förbrukningstoppar har skett.
EI betonar även att elnätsföretagen har en skyldighet att informera sina kunder hur nättariffen är utformad och vilka möjligheter användarna har att påverka sina kostnader.
I riktlinjerna skriver Ei även att man på sikt vill inkludera lokaliseringsprinciper i sina tariffer, alltså geografiskt differentierade avgifter. Idag får alla i ett elnätsområde samma avgifter även om belastningen kan skifta inom området. Ei arbetar i nuläget med att se över hur elnätsföretagen kan inkludera sådana lokaliseringssignaler vid utformningen av elnätstariffer.
Johan Wickström
