På ytan ser det ut som ett ganska alldagligt fält med några grävskopor som röjer här och var. Inte mycket skvallrar om att SKB (Svensk Kärnbränslehantering) nu lägger grunden för ett av Sveriges största infrastrukturprojekt på denna plats: slutförvaret för använt kärnbränsle. Om tio år ska de första kopparkapslarna med använt kärnbränsle deponeras i berggrunden här i Forsmark.
Lösningen består av ett tunnelsystem, 500 meter ner i urberget, som kommer att byggas ut successivt ända fram till 2080-talet.
– Där ska de börja driva berget om två år, säger Julia Holmgren, kommunikatör på SKB, och pekar på platsen där en av grävskoporna rör sig. Men än så länge är det förberedande markarbeten som pågår. Det krävs ytterligare tillstånd från Strålsäkerhetsmyndigheten innan sprängningsarbetet kan börja på allvar. Men det närmar sig.
Det var 2011 som SKB lämnade in sin ansökan om att bygga kärnbränsleförvaret i Forsmark i Östhammars kommun, efter mer än 40 års forskning- och teknikutveckling. Elva år senare, 2022, gav regeringen klartecken för bygget och hösten 2024 fick SKB grönt ljus även av mark- och miljödomstolen. Och i januari i år tog klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari de första spadtagen här ute på fälten.
– Det känns fantastiskt att vi är igång nu. Det här är en viktig del av den svenska kärnkraftsindustrin och Sveriges energisystem, konstaterar Stefan Engdahl, vd på SKB.
Vi åker bil i området och stannar till vid strategiska ställen. Dock med högst begränsade fotomöjligheter på grund av att platsen är ett skyddsobjekt. Några hundra meter bort ligger Forsmarks tre reaktorer, som levererat el i drygt 40 år och som står för runt en sjättedel av Sveriges elproduktion.
Stefan Engdahl pekar på bildörren, som lackats med en tydlig skiss över hur området kommer se ut 2035: en rad nya byggnader och ett tunnelsystem som fullt utbyggt kommer bestå av 6 mil tunnlar. Totalt cirka 12 000 ton kärnbränsle ska fraktas hit i kopparkapslar, 5 meter långa och 25 ton tunga. I berget ska de fraktas ned och deponeras i rätt tunnel med hjälp av fjärrstyrda maskiner.
– När allt är klart kommer berget fyllas igen med bentonitlera och krossat berg, säger han.
Metoden, som utvecklades redan under början av 1980-talet, kallas KBS-3 och bygger på tre skyddsbarriärer: den fem centimeter tjocka kopparkapseln med en insats av segjärn, bentonitleran runt kapslarna och i tunnlarna som ett skyddande lager för att förhindra att vatten tar sig till eller från kapseln samt det 1,9 miljarder år gamla urberget runt om.
– SKB har en lösning när det gäller använt kärnbränsle och det är vi stolta över. Bara Finland är före oss, men använder vår metod och har kopierat vår lösning. De väntar på tillstånd för provdrift från sin tillståndsmyndighet. Men vi samarbetar tätt och kan dra nytta av deras erfarenheter, konstaterar Stefan Engdahl.
Det känns fantastiskt att vi är igång nu. Det här är en viktig del av den svenska kärnkraftsindustrin och Sveriges energisystem.
Idag förvaras det använda kärnbränslet i Clab, som är ett mellanlager i anslutning till kärnkraftverket i Oskarshamn. I dess vattenbassänger – drygt 30 meter ner i berget – ligger drygt 8 000 ton använt kärnbränsle. Här skärmas strålningen av och bränslet kyls. Och det fylls på löpande.
– Runt 20–25 procent av reaktorns bränsle byts ut varje år. Först läggs det i det egna verkets avkylningsbassäng innan det fraktas till Clab med SKB:s fartyg m/s Sigrid. Där ska det mellanlagras i 30 år, och efter det är enbart någon procent av radioaktiviteten kvar, säger Stefan Engdahl.
Fakta om SKB:Svensk Kärnbränslehantering, SKB, bildades 1973 av de svenska kärnkraftsproducenterna för att ta hand om det radioaktiva avfallet från de svenska kärnkraftverken på ett säkert sätt. SKB har cirka 550 medarbetare och finns i Oskarshamn, Östhammar och Solna. SKB ägs av Vattenfall, Eon Kärnkraft Sverige, OKG och Forsmarks kraftgrupp. Verksamheten finansieras av en fond dit kärnkraftsföretagen betalar 8 öre per levererad kWh.
I slutförvarsprojektet ingår även att bygga en så kallad inkapslingsanläggning i anslutning till Clab. Här kommer kärnbränslet placeras i en insats av segjärn och sedan inneslutas i kopparkapseln. När processen är igång kommer anläggningen ha en kapacitet att fylla cirka 200 kapslar per år med två ton använt kärnbränsle i var och en. Kapslarna ska sedan transporteras med SKB:s fartyg m/s Sigrid till slutförvaret i Forsmark.
– Vi ska bygga en till bro i området och bygger en ny kaj här vid hamnen för att kunna ta emot och transportera bort byggmaterial och få utrymme för kapseltransporterna. Idag finns bara en kajplats här, säger Stefan Engdahl när vi åkt vidare ut till vattnet.
Kajplatsen används idag bland annat för transporter till SFR – slutförvaret av kortlivat radioaktivt avfall – vars byggnader ligger i anslutning till hamnen. Här, 60 meter under jord, slutförvaras bland annat verktyg, skyddskläder och filter från kärnkraftverken, liksom en del radioaktivt avfall från sjukvård och forskning.
Vanligtvis brukar besökare få åka ner i bergrummen här, men nu pågår en stor utbyggnad av förvaret – från 63 000 till 180 000 kubikmeter för att kunna ta emot rivningsavfallet från de svenska kärnkraftverken – så vi får inte komma in. SKB har byggt upp ett kärnavfallssystem, en kedja med flera anläggningar som måste fungera tillsammans.
Finansieringen sker via Kärnavfallsfonden, där pengarna kommer från kärnkraftsföretagen själva: 8 öre per levererad kWh går till fonden. Sedan starten på 1970-talet har SKB lagt ner cirka 64 anläggningarna samt till forskning, utveckling och uppbyggnad av det svenska kärnavfallssystemet. I detta ingår bland annat två forskningslabb i Oskarshamn: Kapsellaboratoriet och Äspölaboratoriet.
– Men nu har vi börjat avveckla ett av labben, Äspölaboratoriet. Vi har kommit så långt att vi kan avsluta vår forskning och teknikutveckling i underjordsdelen. Men vi kommer att ha kvar vissa delar av laboratoriet ovan mark. Nu är det byggnation och drift av de nya anläggningarna som gäller. Det är väldigt spännande att realisera det som vi förberett så länge, säger Stefan Engdahl.
Men KBS-3-lösningen har även fått kritik. Bland annat har forskare på KTH påtalat att det finns risker för korrosion i kopparkapslarna.
– Vi har forskat klart och utrett frågan. Med bentonitleran blir det ingen korrosion som har betydelse för säkerheten. Vi har stora säkerhetsmarginaler, säger Stefan Engdahl på denna fråga.
Idag är nästan 90 procent av invånarna i både Oskarshamn och Östhammar positiva till vår verksamhet och de nya anläggningarna.
En inte oviktig del i den långa arbetsprocessen är kommunikationen med invånarna som bor nära anläggningarna.
– Att berätta om SKB och vårt uppdrag har varit en viktig del av vår verksamhet. Vi har bjudit in till dialog och samtal, det kan vara såväl temakvällar som studiebesök till våra anläggningar, säger Jenny Rees, presschef på SKB.
SKB har också genomfört löpande opinionsundersökningar sedan många år tillbaka för att pejla stämningen i kommunerna.
– Idag är nästan 90 procent av invånarna i både Oskarshamn och Östhammar positiva till vår verksamhet och de nya anläggningarna som vi ska bygga där. Den siffran har gått uppåt stegvis, säger Jenny Rees.
– Det är viktigt att vara transparent. Vi har haft många internationella studiebesök som vill lära sig mer om hur vi och kommunerna jobbat med den här frågan.
Julia Holmgren, som är den enda av de tre som bor i Östhammar, konstaterar att nyfikenheten är stor i kommunen.
– Den mest frekventa frågan som jag får är: När startar ni att bygga? Vad händer – hur ser det ut? De som bor här har pratat om det så länge. Nu finns ett intresse att följa arbetet. Anläggningen kommer även att generera många arbetstillfällen, framför allt under den långa byggperioden. Det handlar om upp till 400 byggjobb i de mest intensiva skedena. När anläggningen är i drift kommer cirka 250 personer att arbeta här.
– Vi är ju också en stabil och långsiktig arbetsgivare, säger Stefan Engdahl. '
Vilka är de största utmaningarna?
– Att få anläggningarna på plats i tid och att uppfylla kraven på oss när det gäller kostnad och innehåll. Mycket handlar om geoteknik och geologi. Att driva berg och tunnlar är väl och etablerad kunskap i Sverige. Men inkapslingsanläggningen är mer tekniskt avancerad, säger Stefan Engdahl som har en lång bakgrund på Trafikverket med stor erfarenhet av infrastrukturprojekt.
– Vi har en tidplan som vi följer. Idag finns tillstånd för 11 000 ton i Clab och innan Clab blir fullt ska vi ha tagit både inkapslingsanläggningen och Kärnbränsleförvaret i drift. Planen är att frakta 6 000 kopparkapslar till slutförvaret fram till 2080-talet. Sedan ska alla tunnlar förslutas med sprängstenen och bentonitlera.
– Det är stora tidsperspektiv som vi pratar om. Det känns lite som att bygga en katedral, säger Stefan Engdahl med ett leende.
Slutförvaret kommer räcka till kärnavfallet från de 12 reaktorer som ursprungligen har byggts i Sverige. Blir det ny kärnkraft krävs det också ett nytt förvar – hur tänker du kring det?
– SKB:s uppdrag är att ta hand om avfallet från dagens kärnkraftverk. För ny kärnkraft behövs nya anläggningar, men jag kan ju konstatera att vi på SKB redan idag har både kunskapen och de tekniska lösningarna.
Fakta om slutförvaretMängd kärnbränsle: 12 000 ton Tunnellängd: 6 mil. Yta ovan jord: 24 hektar. Antal kopparkapslar: 6 000. Bortsprängt berg: 2,7 miljoner kubikmeter. Driftstart: mitten av 2030- talet. Kostnad: 12 miljarder kronor.
Johan Wickström
