U
nder 2023 hade Europa 103 kärnreaktorer i drift. Det var ganska exakt en fjärdedel av alla reaktorer i världen. Tillsammans laddade de europeiska kärnkraftverken sina reaktorer med 1 771 ton kärnbränsle under året. Det låter inte mycket, men för att få fram bränslet krävdes motsvarande 12 672 ton naturligt uran. De sex svenska reaktorerna som är i drift idag använder cirka 1 200 ton naturligt uran om året.
All handel med uran i hela världen är strikt reglerad och det är bara några få länder och ännu färre företag som får anrika uran. I Europa övervakar Euratom Supply Agency, ESA, alla köp, transporter och upparbetning av uran och kärnbränsle. ESA kan också fördela om inköpen mellan olika köpare och länder, för att säkerställa att alla medlemmar får tillgång till det kärnbränsle de behöver. Men låt oss börja från början.
Mångåriga kontrakt
Långt innan det planerade sommaruppehållet när de svenska kärnkraftverken servas och uttjänta bränslestavar byts ut har energibolagen köpt in uran. Oftast görs inköpen genom mångåriga kontrakt med gruvbolag. 2023 stod långa kontrakt för 93 procent av alla uranköp till Europa, och för att säkra tillgången rekommenderar ESA att köpen görs från minst två leverantörer.
Därefter kontrakteras något av de mycket få specialiserade företag som i flera komplicerade led förädlar det naturliga uranet till uran som kan användas som kärnbränsle. Slutligen tillverkas noggrant specificerade bränslestavar och bränsleelement för varje reaktortyp och tillverkare. Även här är det några få leverantörer som kan tillverka, bland annat Westinghouse Electric Sweden (före detta Asea Atom) i Västerås.
De svenska kärnkraftverken har säkerställt tillgången på bränsle cirka tre år framåt i tiden, vilket också är den genomsnittliga lagerhållningen inom EU.
För att undvika beroende av enskilda tillverkare utanför EU, och säkerställa att EU är konkurrenskraftigt i hela kärnbränslecykeln, har ESA länge rått energibolag att säkra nuvarande och framtida bränslebehov genom mångåriga avtal med flera olika leverantörer.
Lång framförhållning
De svenska kärnkraftverken har säkerställt tillgången på bränsle cirka tre år framåt i tiden, vilket också är den genomsnittliga lagerhållningen inom EU. Men framförhållningen är mycket längre än så.
I Europa har energibolag kontrakterat köp av en stor del av det uran och de bearbetningstjänster som de behöver många år framåt i tiden. När det gäller konvertering och anrikning av uran är över 100 procent av behovet kontrakterat fram till 2030, enligt ESA:s årsrapport för 2023.
96,4 procent av det uran som används inom EU kommer utanför unionens gränser, men i bearbetningskedjan är Europa självförsörjande. 2023 köpte EU:s energibolag mer naturligt uran än de använde, 14 578 ton. Merparten kom från Kanada, följt av Ryssland, Kazakstan och Niger.
Koncentrationen inom uranbrytning är stor också på företagsnivå. De tio största företagen, många statligt ägda, står för 90 procent av produktionen.
Globalt är Kazakstan klart störst med över 40 procent av världens totala uranproduktion, följt av Kanada, Namibia och Australien, med cirka 10 procent av världsproduktionen vardera.
Koncentrationen inom uranbrytning är stor också på företagsnivå. De tio största företagen, många statligt ägda, står för 90 procent av uranproduktionen.
Få företag kan anrika uranet
Marknaden för anrikning av uran utmärker sig genom att det endast finns ett fåtal fabriker i hela världen. Med 43 procent av den globala befintliga anrikningskapaciteten dominerar ryska Rosatom denna marknad. Urenco med anläggningar i Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och USA har 31 procent av den globala kapaciteten, och franska Orano har knappt 12 procent. Stora satsningar på utbyggd kapacitet görs dock både i USA och Europa för närvarande.
USA förbjöd i maj i 2024 import av anrikat uran från Ryssland. Med flera anläggningar i malpåse och endast elva procent av den globala kapaciteten har USA genom sitt förbud satt ytterligare press på en tajt marknad. Befintliga anläggningar håller dock på att tas ur malpåse och kapacitetsutbyggnad pågår på flera håll.
Sedan inledningen av 2022 har priset för anrikningstjänster gått upp från cirka 60 till 170 dollar per SWU (Separate Working Unit, som är ett mått på arbetsinsatsen vid anrikning). Anrikningstjänsterna till det svenska reaktorbränslet köps på världsmarknaden, främst från Frankrike, Holland och Storbritannien.
Läs mer om bränslecykeln – från gruva till kärnbränsle.
Ökad import av ryskt kärnbränsleUnder 2023 ökade EU-länderna sin import av ryskt kärnbränsle med 72 procent, enligt ESA. Förklaringen till den drastiska ökningen är att berörda energibolag vill säkerställa tillgången på bränsle som passar deras rysktillverkade reaktorer (VVER) inom EU och därför bygger upp sina lager.För att komma bort från detta beroende har EU via Euratom startat APIS-projektet, som leds av Westinghouse, som redan sedan flera år levererat bränsleelement till Ukrainas ryskdesignade kärnkraftverk. Enligt ESA så hade energibolagen i fyra av fem länder som har VVER-reaktorer kontrakterat alternativa leverantörer av kärnbränsle vid utgången av 2023.Svenska reaktorer har inte något bränsle som varit i Ryssland, och på EU-nivå är målet att helt sluta importera ryskt bränsle till 2027.
Carl Johan Liljegren
