CCS har vi egentligen hållit på med i snart trettio år, kunde Norges energiminister Terje Aasland flika in mellan alla tack- och hyllningstal som de senaste dagarna har hållits i både Oslo och småstaden Brevik.
Där ligger Heidelberg Materials norska fabrik, som är först i världen på koldioxidfångst från cementproduktion.
Norsk CCS är dock större än cement. Sedan 2020 har Norges regeringar byggt upp det statligt delfinansierade paraplyprojektet Langskip som är först i världen med integration av hela CCS-kedjan, från avskiljning till transport och lagring. Av totalkostnaden på 34 miljarder norska kronor står staten för 22 miljarder.
Från Operan till Brevik
Invigningsfesten började tisdag 17 juni 2025 med en heldags internationell konferens på Operan i Oslo. Den fortsatte under onsdagen med plakettavdukning framför 320 inviterade gäster och Norges kronprins Haakon i strålande sol vid cementfabriken i Brevik.
I Langskips stödpaket ingår koldioxidavskiljningen i Brevik och på Hafslund Celsios avfallsförbränning i Oslo, samt transport- och lagringskonceptet Northern Lights.
Det senare är ett kommersiellt samarbete mellan Equinor, Shell och Total Energies som förutom de två norska fångstanläggningarna hittills har tecknat avtal med Yara i Nederländerna, danska Ørsted och Stockholm Exergi som från 2028 ska börja leverera biogen koldioxid till reservoarerna i Nordsjön. Över det hela vakar myndigheten Gassnova.
Viktigt för Europa
Mest känslosamt blev det kanske för cementfabrikens tidigare hållbarhetschef Per Brevik som redan hösten 2005 besökte dåvarande stortingsledamot Terje Aasland från Arbeiderpartiet, då med nyvald regering. Kunde man kanske få en smula politiskt stöd till idén att undersöka om det rent praktiskt går att skilja koldioxid från cementrökgas?
Javisst, menade Aasland. Han skulle höra med sin statsminister. Sedan dess har Langskip blivit ett gigantiskt projekt. Just transport- och lagringsdelen spelar en central roll för uppbyggandet av ett europeiskt nätverk kring CCS, konstaterade konsultbolaget Klimpos vd Karolina Unger som var på plats för firandet.
Hon menar att det är dags för Nordiska Rådet att ta ett gemensamt grepp kring den nya framväxande industrin. Hon är särskilt engagerad i frågan hur energiföretag rent praktiskt ska gå till väga för att göra prat om till verkstad.
Många samarbetsinitiativ
Karolina Unger är inte ensam. I Oslo fanns representanter från det nystartade Oslo Carbon Cluster, ett av flera näringslivskluster som samlar regionala CCS-verksamheter till en gemensam satsning kring mellanlagring och transport av koldioxid. Ett annat nytt initiativ är Nordic Carbon Removal Association NCRA som vill föra samman nordisk industri, forskning och policy i en gemensam satsning inför de nu snabbväxande globala marknaderna för koldioxidavskiljning.
– Langskip är definitivt europeiskt, sa Norges energiminister Terje Aasland från Operans scen och signerade ”ett banbrytande” bilateralt avtal med Schweiz.
– Det gör det möjligt för oss att testa hur ett internationellt samarbete kring CCS och annan koldioxidavskiljning kan fungera i praktiken.
De första volymerna har skickats iväg
De första volymerna koldioxid från Brevik har redan fångats in och lagrats temporärt. I juni inledde Northern Lights de första transporterna av koldioxid till sitt mellanlager i Øygarden.
Under de närmaste månaderna planeras den första koldioxiden att börja lagras geologiskt under havsbotten i Nordsjön. Heidelberg Materials kommer därefter att börja leverera evoZero, världens första CCS-baserade cement för betong utan klimatavtryck, till kunder i Europa.
Ur svensk synpunkt är det intressant vad allt detta kommer att betyda för koncernens planerade CCS-anläggning i Slite på Gotland, Sveriges största industriella klimatprojekt. I Slite ska mer än fyra gånger så mycket koldioxid fångas in, totalt 1,8 miljoner ton per år från 2030, jämfört med 400 000 ton i Brevik.
– Slite CCS är ett projekt i global framkant, men också ett nödvändigt projekt för att säkerställa framtida konkurrenskraft och försörjningstrygghet, säger Karin Comstedt Webb, vice vd på Heidelberg Materials Sverige.
CCS-historia: Den norska månlandningen
Det var dåvarande statsminister Jens Stoltenberg, idag finansminister, som i sitt nyårstal den 31 december 2006 med glimten i ögat omtalade Norges planer på världens första gaskraftverk med koldioxidfångst som Norges ”månlandning”, för att betona projektets ambitiösa karaktär.
I början av 2000-talet var CCS en omogen men spännande teknologi för flera industrigrenar. Även cementfabriken i Brevik, då under namnet Norcem, hade börjat diskutera koldioxidavskiljning. Det framstod därför som en överkomlig politisk utmaning att lita på Statoils (idag Equinor) försäkran att tekniken kunde appliceras på ett gaskraftverk på land.
Det visade sig gå totalt fel. 2013 gick CCS-planerna upp i finansiellt och politiskt kaos, särskilt efter att Riksrevisionen hade publicerat sin skoningslösa rapport som sågade både regeringens och det statliga bolagets hantering.
Bakgrunden till regeringens utspel 2006 var dock inte politisk hybris utan att norsk offshoreindustri redan 1996 hade invigt världens första kommersiella CCS-projekt på gasfältet Sleipner. Sleipner-fältet är dessutom fortfarande aktivt och kan fånga och lagra uppåt 1 miljon ton koldioxid årligen.
Det var dock den borgerliga regeringen Solberg som 2020 tog upp tråden och skapade projektet Langskip, ett gammalt vikingabegrepp som Arbeiderpartiregeringen nu har rott i mål. Tack vare Jens Stoltenberg har begreppet ”månlandning” i norsk industridebatt och nyhetsförmedling därför alltid ett stråk av mild ironi över sig, dock fortfarande med glimten i ögat.
Morten Valestrand
