I Sverige pågår nu ett knappt 40-tal industriprojekt där grön vätgas utgör en central del, enligt Tidningen Energis kartläggning.
– Det är tydligt att det är de stora industriprojekten som tuffar på, som bland annat H2 Green Steel och Hybrit inom fossilfritt stål. Vi ser också allt fler projekt inom elektrobränslen och dessutom ett stort projekt inom konstgödsel, säger Lars Andersson, ansvarig för vätgas på Energiföretagen Sverige.
– Det ökade intresset för elektrobränslen, som e-metanol, beror på en växande marknad inom framför allt sjöfart. Redan för några år sedan beställde danska Maersk, som är en av världens största rederi- och logistikföretag, 19 fartyg som ska köras på metanol senast 2025. Det var en tydlig signal till marknaden, säger Lars Andersson.
Flera satsningar på elektrobränsle
Sjöfartens bränsle är fortfarande till stor del fossil. Samtidigt ställs allt hårdare krav på att sjöfarten ska minska sin klimatpåverkan och e-metanol ses som ett intressant bränsle som kan uppfylla kommande miljökrav.
– Att satsa på att producera elektrobränsle innebär att det finns en säker marknad med köpare och så är det ju inte på så många områden. Det är också därför vi nu ser flera satsningar på elektrobränsle i Sverige, men också för att vi har goda förutsättning med tillgång till hamnar och biogen koldioxid och även el än så länge, säger Lars Andersson.
De som har kommit längst i tillverkningen av e-metanol är Flagship One i Örnsköldsvik, som ligger i anslutning till Övik Energis kraftvärmeverk som ska leverera bland annat biogen koldioxid. Det är Liquid Wind som utvecklat anläggningen, men den ägs numera av Ørsted och Breakthrough Energy Catalyst (BEC), som är grundat av Bill Gates. Liquid Wind har ytterligare två pågående e-metanolprojekt – i Sundsvall och Umeå.
– Vi ser dessutom flera nya satsningar som nyligen har presenterats, där Uniper vill tillverka förnybart elektrobränsle i Östersund och European Energy som tillsammans med Svea Vind Offshore undersöker möjligheterna för en e-metanolanläggning i Söderhamn, säger Lars Andersson.
Det handlar om tajming – industriföretaget vill ju inte stå med en dyr produktionsanläggning och inga köpare av deras produkt eller att de inte har fått tillräckligt med el
Flyttat fram starten
Även om projekten fortgår visar Tidningen Energis kartläggning att det är flera av industriprojekten som har flyttat fram sin start för produktion med ett eller flera år.
– En förklaring till detta är att det handlar om tajming. Industriföretaget vill ju inte stå med en dyr produktionsanläggning och inga köpare av deras produkt eller att de inte har fått tillräckligt med el för att kunna producera den vätgas som behövs, säger Lars Andersson och fortsätter:
– Detta har blivit väldigt tydligt i Finland, fast där handlar det i stället om att de har haft en kraftig vindkraftsutbyggnad och att industrierna inte har hunnit efterfråga denna el ännu. Det är inte heller en bra affär, så tajmingen är väldigt viktig.
Tajming är större och svårare än vad man många tänker sig menar Lars Andersson. Det handlar om långa processer för ny elproduktion och för nya elnätsanslutningar, liksom en lång tillståndsprocess för en vätgasanläggning.
– Om man lägger ihop dessa delar, så blir tajmingfrågan svår att hantera och det är mycket som ska stämma, säger Lars Andersson.
18 mil lång pipeline
Ett exempel på hur långa tidsprocesserna kan förändra för ett företag är det spanska bolaget Fertiberia, som flyttar sin planerade vätgasproduktion från Boden till Vuollerim i Jokkmokks kommun.
– Fertiberia stod långt bak i kön för att få el i Boden och då har de valt i stället att lägga sin vätgasproduktion där det finns tillgång till el och bygga en 18 mil lång vätgaspipeline till Luleå där tillverkningen av konstgödsel ska ske, berättar Lars Andersson.
– Det visar att en stark elanslutning blir allt viktigare och gör att företag flyttar sin planerade produktion dit det finns el. Fertiberias satsning illustrerar detta på ett bra sätt. Det visar också på vikten av att bygga ut elnäten och elproduktionen fortare så att industrisatsningar kan genomföras som planeras, annars är risken att de hamnar i andra länder, avslutar Lars Andersson.
Ann-Sofie Borglund
