Mälarenergis nya panna Block 7 i Västerås är ett av kraftvärme--Sveriges senaste tillskott. Anläggningen, som fasades in på elnätet några dagar före årsskiftet, är resultatet av flera års arbete och 1,7 miljarder kronor i investeringar. Genom denna satsning fasas två av de äldre, delvis fossildrivna pannorna ut och därmed kan Mälarenergi erbjuda en helt fossilfri värmeproduktion.
Men hade anläggningen blivit av om investeringsbeslutet tagits idag?
– Det är en hypotetisk fråga och jättesvårt att säga. Men jag skulle tro att vi hade byggt elproduktion även idag, trots att marginalerna blivit mindre. Kalkylen var snäv även när vi tog beslutet, men genom kostnads-effektiv projektering och en bra upphandling skapade vi bra förutsättningar, säger Magnus Eriksson, affärsområdeschef värme på Mälarenergi.
Det är många energibolag som står inför liknande avvägningar. En stor del av dagens anläggningar byggdes på 1980–90-talen och börjar bli gamla, och det är därför dags att bestämma sig för vad de ska ersättas med.
Kraftvärme eller enbart värmeproduktion?
– Många är osäkra över om de kommer kunna räkna hem en turbin eller inte. För en turbin innebär ju också en mycket större investering i pannan, då det behövs en ångpanna istället för en hetvattenpanna, säger Lina Enskog Broman, ansvarig för kraftvärmefrågor på Energiföretagen.
Engagemanget för kraftvärme är stort i branschen, menar hon, och energibolagen är medvetna om den viktiga roll den har i samhället. Men de driver samtidigt en affär som måste vara lönsam, och det är där osäkerheten kommer in.
Om nuvarande investeringsplaner håller kommer 200–400 MW effekt av de totalt 3 000 MW som kraftvärmen idag står för att fasas ut till 2030, enligt en enkätundersökning som konsultföretaget Profu genomförde hösten 2018. Nyinvesteringar under samma period väntas nästan väga upp för bortfallet, för en slutlig nivå som är något lägre än idag. Kraftvärmens elproduktion bör ändå stiga till omkring 10 TWh, alltså 1–2 TWh mer än idag, tack vare mer effektiv drift. Men denna studie gjordes innan de höjda skatterna för kraftvärme beslutades och innan avfallsförbränningskatten fanns på kartan. Investeringsläget har alltså försämrats sedan dess, vilket troligtvis gör att fler aktörer nu tvekar att investera i kraftvärme.
Hur ser då framtidsplanerna ut i praktiken? Tittar man på nedläggningsbiten är det bara kraftvärmeverk eldade med fossila bränslen som är schemalagda för regelrätt avveckling eller för ombyggnad för andra bränslekällor. Det gäller kolpannorna i Västerås och Linköping, där det sista kolet redan är utfasat, och Stockholm samt det gaseldade Heleneholmsverket i Malmö.
På nybyggnadsfronten är det skralt. Inom avfallsförbränning rör det sig om ett fåtal nya anläggningar. Eon bygger en större kretsloppsanläggning vid Högbytorp, som togs i drift vid årsskiftet. Det innehåller ett avfallsdrivet kraftvärmeverk med en årsproduktion på 425 GWh värme och 165 GWh el. Stockholm Exergi har också länge förberett för en ny anläggning i Lövsta där man har svårt att få ihop kalkylerna för att investera i elproduktion istället för bara fjärrvärme, enligt Lina Enskog Broman.
För kraftvärmen överlag hävdar Lina Enskog Broman att mycket av problematiken bottnar i politik. Eftersom det rör sig om enorma investeringar måste företag kunna räkna med att få betalt för dem.
Man får inte glömma att kraftvärmen berörs av skatter och styrmedel inom både fjärrvärme och el.
– Men förutsättningarna ändras hela tiden på grund av de politiska svängningarna. Avfallsförbränningsskatten hade vi till exempel aldrig kunnat drömma om för bara ett år sedan, men nu blir den verklighet. Samtidigt som det pratas i positiva ordalag kring fjärr- och kraftvärmen från politiskt håll saknas det en helhetssyn och tyvärr går den politiska utvecklingen åt fel håll. Man får inte glömma att kraftvärmen berörs av skatter och styrmedel inom både fjärrvärme och el.
Karolina Norbeck målar upp en liknande bild. Hon är Svebios programdirektör för kraftvärme och fjärrvärme, och har örat mot marken för den bioeldade delen av branschen. Hon säger att Svebio i sin så kallade Biokraftkarta för 2019 förvisso listar femton olika kraftvärmeverk som ”planerade”, men poängterar att dessa antingen är ersättningsanläggningar, alltså bara äldre verk som byts ut, eller är rätt små anläggningar sett till elproduktion. Ett tiotal mindre nya kraftvärmeverk är planerade runtom i landet, men större anläggningar lyser med sin frånvaro.
– Som läget ser ut nu görs inga investeringar alls i stora nya kraftvärmeverk, det är helt enkelt inte lönsamt. Dels har vi låga elpriser och dels har vi elcertifikaten som spelat ut sin roll och går mot noll, säger hon.
Hon menar att både aktörerna i listan och andra som hon talat med till övervägande del tittar på hetvattenpannor idag, då de bedöms som mest lönsamma, även om de kan utreda eventuella satsningar på ångpannor och turbiner.
En del kraftvärmeverk är dock planerade ändå, även om de enbart är ersättningsanläggningar. Vattenfalls kraftvärmeverk i Uppsala är ett exempel, som ska stå färdigt 2021. Karolina Norbeck poängterar dock att det även här finns en hel del ”men”.
– Dels blir anläggningen mycket mindre än den som ersätts. Innan hade man 120 MW el, men nu tittar man på bara 30 MW. Dessutom är det inte säkert att det ens blir ett kraftvärmeverk. Man bygger i alla fall en ångpanna istället för en hetvattenpanna, men har inte bestämt sig för om man kommer att bygga en turbin eller inte.
Det fattas minst 150 miljoner kronor i Vattenfalls kalkyl för att bygga turbinen, vilket ska jämföras med en total investering på cirka 3,5 miljarder kronor. Det finansiella gapet är alltså inte oöverkomligt. Tvärtom menar Karolina Norbeck att relativt små justeringar i form av statligt stöd skulle kunna täppa till det.
– Det skulle räcka med att återinföra det investeringsstöd som fanns inom ramen för 1991 års energipolitiska program för biobränslebaserad kraftvärme, vilket motsvarar 6 000 kronor per kW med dagens penningvärde, samt minst 10–20 öre per KWh i effektstöd.
Både Lina Enskog Broman och Karolina Norbeck är måna om att poängtera hur långsiktiga investe ringsbesluten är. Väljer ett företag idag att bygga en hetvattenpanna istället för en ångpanna så har man i princip låst sig till ren värmeproduktion i det verket för resten av pannans livslängd. Det vill säga 40–50 år framåt i tiden.
– Att sedan kunna byta eller ”ångra sig” finns inte ens på kartan. Det är helt enkelt inte ekonomiskt möjligt eller försvarbart. Detta får konsekvenser för energisystemet i stort, säger Lina Enskog Broman.
Underinvesteringar i kraftvärme blir problematiskt särskilt på längre sikt. Redan i dag är kraftvärmen mycket viktig på det lokala planet och tillför närmare 30 procent av elproduktionen i många städer. Kraftvärmen producerar alltså nära elanvändningen, i våra tätorter. I områden med elproduktion från kraftvärme minskar också beroendet av el från stamnätet, och med en hastigt ökande elnätskapacitetsbrist har denna betydelse blivit tydlig i flera regioner och städer. Faktum är att elnätskapacitetsbristen har synliggjort kraftvärmen som annars är ett ganska dolt och okänt kraftslag.
I en framtid med mer väderberoende lokala kraftslag kan reglerkraft från kraftvärmen bli viktig också på det nationella planet. Vid det laget är det för sent att börja investera i nya verk. Samtidigt menar Karolina Norbeck att det på sistone kommer nya signaler från näringsliv och makthavare om att de förstår nödvändigheten av att agera nu.
– Till exempel visar Ygeman att han insett kraftvärmens viktiga roll i att kunna lösa effektbristen, som i planerna han nyligen presenterade för Stockholm och Malmö, avslutar Karolina Norbeck.
Linus Olin
