I runt tusen år har masugnen varit en central del i Sveriges ekonomiska utveckling. Den äldsta låg i Norberg, i hjärtat av Bergslagen, där grundprincipen var densamma som idag: att producera smält råjärn genom att reducera syre från järnmalmen, med kol som bränsle.
Idag finns bara två masugnar kvar i drift, båda i SSAB:s ägo: i Luleå och Oxelösund. Reduktionen av järnmalmen i dessa ugnar står för merparten av koldioxidutsläppen från den svenska stålsektorn, som totalt står för drygt 10 procent (eller cirka 6 miljoner ton) av de svenska utsläppen.
Annika Roos
Ålder: 60.
Bor: I Stockholm och i Sandviken.
Familj: Gift med Åke, tre vuxna barn och ett barnbarn.
Gör på fritiden: Umgås med familj och vänner, träning, handarbete.
Energitips: Dra ner på inomhusvärmen.
Nu pågår arbetet för fullt att ersätta dem med ljusbågsugnar i en stor industriomställning, där Hybritprojektet är välbekant vid det här laget, alltså samarbetet mellan SSAB, LKAB och Vattenfall för att producera fossilfritt stål.
Men omställningen pågår på samtliga svenska stålföretag, med bränslebyten som en gemensam nämnare. De här bolagen är inte så många och den svenska produktionen är mycket liten globalt sett. Men den håller hög klass, oavsett om det är metallpulver från Höganäs, kullagerstål från Ovako eller sömlösa stålrör från Alleima.
– Sverige är en liten aktör när det gäller stålproduktion, men många av våra företag är världsledande i sina nischer. Det är specialiserade produkter med högt förädlingsvärde, och det är få av dem som konkurrerar med varandra, säger Annika Roos, vd på Jernkontoret, som är en branschorganisation för svensk järn- och stålindustri.
Anrik institution
Vi ses på organisationens huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm. Från Annika Roos spatiösa hörnrum kan man blicka ut mot såväl Operan som Stockholms slott. Jernkontoret självt är också en anrik institution med startår 1747.
Annika Roos tar upp en pedagogisk powerpoint där hon går igenom de olika aktiva medlemsbolagen (det är ungefär ett 20-tal) och deras specialiteter. Det mesta går på export, och värdet på dessa varor ligger på runt 70 miljarder kronor per år.
– En viktig aspekt med stålet är att det möjliggör omställningen i andra sektorer. Till exempel kullagren i vindkraftverken eller rören till de nya vätgasanläggningarna eller till kärnkraftverk. Stålet möjliggör för nästa led att ställa om – det är lätt att glömma bort, säger hon.
Men i fokus nu är förstås stålindustrins egen omställning. Nyckeln är att ersätta bränslena i stålproduktionen med fossilfri vätgas. Den ska produceras genom elektrolys av vatten, vilket är en väldigt elkrävande process.
Redan fram till 2030 kommer den samlade järn-, stål- och metallsektorns elbehov femfaldigas, från 7,5 till drygt 40 TWh per år. Detta inkluderar både omställning av befintliga processer och utbyggnad av ny verksamhet. Och fram till 2045 handlar det om ytterligare behov. Merparten av denna el kommer behövas för vätgasproduktion, men också till elektrifiering av smältning samt värmning av olika processer.
–Vi satte en vision redan 2013 om att leda teknikutvecklingen och skapa miljönytta. Men de senaste åren har allt gått väldigt snabbt. Det hade jag aldrig kunnat tro för några år sedan, säger Annika Roos.
Vi vill både ställa om och växa den här industrin. Och jag är oroad över utbyggnadstakten av elsystemet.
Ökat behov av stål
En viktig poäng med stål är att det i princip är helt återvinningsbart, så volymerna av stålskrot kommer utgöra en allt större del av världens stålproduktion på sikt. Idag står skroten för en tredjedel.
Men samtidigt kommer behovet av stål att fortsätta öka. Under 2000-talet har världens stålanvändning fördubblats och alla kurvor framåt pekar rakt uppåt. Så därför krävs det jungfrulig malm även fortsättningsvis – och därmed också de energikrävande processerna för att reducera malmen till järn
– Vi vill både ställa om och växa den här industrin. Och jag är oroad över utbyggnadstakten av elsystemet. Vi vill se utbyggd fossilfri elproduktion – av alla slag, både vindkraft och kärnkraft, säger Annika Roos.
Utöver mer el vill stålbranschen, liksom många andra, effektivisera tillståndsprocesserna.
– De är på tok för långa idag. De måste bli mer effektiva, snabba och förutsägbara. Det är nu vi har en konkurrensfördel, det är bråttom med utökningen, inskärper Annika Roos.
– Klarar man inte att leverera detta kommer nog en del industrier att se över sin affär och kanske välja att lägga produktionen i andra länder. Det förlorar hela Sverige på.
Företagen kan bidra på många olika sätt med flexibilitet, men marknaden för det kan utvecklas och det måste bygga på en frivillighet.
En viktig del för att klara omställningen, enligt Svenska kraftnät och andra, är att det blir en ökad förbrukningsflexibilitet. På vilket sätt kan stålbranschen bidra här, till exempel när det gäller vätgasen?
– Företagen är redan idag aktiva med att vara flexibla mot elmarknaden när det är möjligt. Det visade sig inte minst i samband med de höga elpriserna under de senaste åren. Företagen kan bidra på många olika sätt, men marknaden för det kan utvecklas och det måste bygga på en frivillighet.
Hur ser ert samarbete ut med energibranschen?
– Som stora elanvändare för vi tillsammans med övrig industri en dialog med energiföretagen, och vi delar ju många uppfattningar i fråga om det ökade behovet och vikten av att få långsiktiga förutsättningar för hållbara investeringar på plats. Det är viktigt att vi är enade där, och jag tror att det samarbetet kan öka ytterligare.
35 års erfarenhet från stålbranschen
Annika Roos kunde mycket om stål när hon tillträdde 2022. Hon hade 35 års erfarenhet från stål- och verktygsföretaget Sandvik där hon varit på många olika poster – senast som global chef för metallpulveraffären – när hon fick telefonsamtalet från Jernkontoret.
– Men egentligen var det mest tillfälligheter att det blev stålbanan. Jag läste teknisk fysik, eftersom jag tyckte det var kul med matte. Och när jag sökte traineeplats fastnade jag för en helsidesannons från Sandvik.
Annika Roos, som växte upp i Kungsängen utanför Stockholm, var först tveksam till att flytta till en sådan liten kommun och tänkte att hon kunde ge det två-tre år. Men det blev drygt tre decennier istället.
– Därför kändes det spännande att ta sig an den här nya utmaningen. Ståldelen kan jag, men det här med påverkansbiten och den politiska sidan – det var ju nytt för mig, säger hon.
Jernkontoret är kanske inte någon av de mer framträdande branschorganisationerna – trots att den är äldst. Men under senare år har den hamnat mer i fokus, inte minst tack vare den stora industriomställningen i branschen. Grönt stål har numera blivit ett ganska känt begrepp. En färsk Novusundersökning visar att 6 av 10 tillfrågade känner till begreppet.
Kraftig kritik
Under det senaste året har dock satsningen på fossilfritt stål fått kraftig kritik från olika håll. Bland annat från forskare kopplade till Institutet för näringslivsforskning som menar att det är ett riskabelt projekt med många osäkra förutsättningar som kan leda till ett stort slöseri med skattepengar, liknande Stålverk80.
Hur ser du på den här kritiken?
– Vi välkomnar en öppen diskussion om detta, men tyvärr ser vi att de innehåller en del felaktiga uppgifter som snedvrider den analys som görs. I en av de senaste rapporterna tog man till exempel inte upp det faktum att det finns utsläppsrätter som successivt ska fasas ut. Efter 2039 måste stålet som tillverkas inom EU vara fossilfritt.
Vad är alternativet – ska vi stå och vänta på att ny teknik kommer? Det är en större risk anser jag.
En annan del av kritiken pekar på att det finns andra tekniker som kan bli mer kraftfulla, att Sverige låser in sig i en lösning som inte är konkurrenskraftig på sikt.
– Vi har väldigt bra förutsättningar för den här tekniken. Den här processen passar vår malm och våra produkter, medan andra länder har andra förutsättningar, säger Annika Roos.
– Och vad är alternativet – ska vi stå och vänta på att ny teknik kommer? Det är en större risk anser jag. Ställer vi inte om kommer vi inte ha någon stålindustri alls i Sverige på sikt. Jag tycker att man ska se det här som en stor möjlighet.
Vi tar trapporna ner i Jernkontorets lokaler för att avsluta med fotografering. I besökssoffan sitter Annika Roos nästa besök för dagen: Maria Sunér, som är vd på Svemin, branschorganisation för gruvindustrierna. Hon företräder bland annat LKAB, den statliga jätten som är en av centralaktörerna i stålomställningen, och har nyligen haft en debatt med kritikerna av grönt stål.
– Jag tycker att de letar efter halmstrån i debatten, säger Maria Sunér.
Men det är dock inte detta ämne som de två vd-arna ska diskutera. Utan deras gemensamma medverkan i Hindersmässan i Örebro som ska arrangeras i slutet av januari.
Mässan har hållit på sedan 1300-talet då bergsmännen från Bergslagen kom till Örebro för att sälja sitt järn. Idag träffas - gruv- och stålindustrin fortfarande på samma plats, för att umgås och bygga relationer i branscherna.
Jernkontorets historia
Jernkontoret är branschorganisation för den svenska järn- och stålindustrin och arbetar med ett brett spektrum av frågor, till exempel handelspolitik, forskning och utbildning, standardisering, samt energi och miljö.
Organisationen grundades 1747 på initiativ av affärsmannen Anders Nordencrantz. Vid denna tid stod järnet för merparten av den svenska exporten, men ett prisfall hade gjort läget bekymmersamt för många bruksägare. Jernkontorets primära uppgift blev därför att arbeta för skäliga priser på järn – dels genom stödköp, dels genom att underlätta järnhandelns finansiering.
Johan Wickström
