Sexton havsvindkraftsparker med en total effekt på runt 35 000 MW och en potentiell årlig produktion på drygt 140 TWh. Det är många stora projekt som nu ligger på regeringens bord. Under andra halvåret 2023 kom sju av dessa ansökningar in, så intresset är fortsatt stort. Det handlar alltså om projekt som ligger på ekonomisk zon, utanför territorialvattnet.
Men gången innan tillstånd är lång. När en ansökan kommer till regeringen skickas den först till berörd länsstyrelse. De bereder ärendet och ta fram ett förslag till beslut som de sedan skickar tillbaka till regeringen. Först efter att en park har fått tillstånd kan bolaget slutprojektera utformningen av parken.
– Innan bolaget har fått tillstånd kan de inte ansöka om nätkoncession och de kan inte heller sluta avtal med leverantörer, så därför är det så viktigt att bolagen får sitt tillstånd, säger Lina Kinning, ansvarig för havsbaserad vindkraft på Svensk Vindenergi.
Det är också först när ett bolag har fått nätkoncession och slutprojekterat som de kan fatta investeringsbeslut för projektet.
– Ytterligare en orsak till att det är så viktigt att parker får tillstånd är att det är först då som projektägaren kan knyta till sig investerare eftersom det är då som parken har ensamrätt till området. Innan dess har projektet ingen exklusivitet. Just den biten kommer väldigt sent i det svenska systemet.
Fyra år från tillstånd till drift
Från att en park får tillstånd till att den kan tas i drift tar det cirka fyra år om allt går planenligt enligt Lina Kinning.
I nuläget är det tre vindkraftsparker till havs som har fått tillstånd. Av dessa står Vattenfall bakom projekten Kriegers Flak (640 MW) som beräknas kunna producera 2,6 TWh el/år och Kattegatt Syd (1 200 MW) som beräknas kunna producera 5 TWh/år. Därutöver har OX2 fått tillstånd för parken Galene (400 MW) som beräknas kunna producera 1,6 TWh/år.
I Kriegers Flak finns det redan en befintlig vindkraftspark, men som ligger på danska och tyska sidan. Den park som nu har fått tillstånd ligger på den svenska delen och gränsar till den befintliga parken och den kommer att ligga cirka tre mil söder om Trelleborg.
– Vattenfall har kommunicerat att de ska besluta om sin investering under 2025. De hade räknat med stöd för kablarna från parken till land i sina kalkyler och att det stödet nu inte längre finns kan ha ekonomisk påverkan, säger Lina Kinning.
De projekt som väntar på tillstånd är ju inte i idéstadiet utan mogna projekt som snabbt kan ge stora tillskott el till Sverige.
Viktigt eltillskott i SE3 och SE4
Den andra parken som Vattenfall har fått tillstånd för är Kattegatt syd som ligger cirka 25 kilometer utanför Falkenberg, inom Sveriges ekonomiska zon. Även OX2:s park Galene ligger i Kattegatt men lite längre norrut och drygt två mil utanför Varberg. Den parken beräknas tas i drift 2028–2029, och i början av januari tecknade OX2 ett samarbetsavtal med Ellevio.
– Dessa projekt ligger i elprisområdena SE3 och SE4 och de kan producera 9,4 TWh när de är i drift, vilket blir ett viktigt eltillskott i dessa områden. De har dessutom förutsättningar att vara på plats redan till 2030, säger Lina Kinning.
– Därutöver har Skyborns vindkraftpark Storgrund utanför Gävleborg kust fått tillstånd, men det är överklagat. Detta projekt ligger i territorialhavet och kan därmed överklagas, vilket inte tillstånd för projekt som ligger i ekonomisk zon kan göra eftersom det är regeringsbeslut.
Två av parkerna ligger ”i slutskedet” av beredning. Det är två överlappande projekt som båda har fått positivt besked från länsstyrelsen: Triton och Skåne havsvindspark.
Om samtliga projekt som nu ligger på regeringens bord får tillstånd skulle det kunna innebära mer elproduktion än vad Sverige använder idag. Att regeringen inte har gett något nytt tillstånd sedan i maj förra året tycker Lina Kinning är frustrerande i ett läge med ansträngd elsituation i framför allt södra och västra Sverige. Hon tar också upp SKGS kartläggning som visar att basindustrin i Sverige behöver 70 TWh mer el redan till 2030 jämfört med idag.
– Det är bråttom och de projekt som väntar på tillstånd är ju inte i idéstadiet utan mogna projekt som snabbt kan ge stora tillskott el till Sverige, säger Lina Kinning och fortsätter:
– Det finns en mångfald av projekt med olika affärsmodeller med olika avkastningskrav, med olika tekniker lägen och storlek. Ger man tillstånd ger man förutsättningar för att se vilka som kan byggas, men får man inte tillstånd kan man inte gå vidare i den processen.
Resten av Europa har offensiva utbyggnadsplaner för havsbaserad vindkraft, medan vi i Sverige inte har någon tydlig plan för utbygganden.
Dyrare projekt
En fråga som har debatteras mycket den senaste tiden är lönsamhetsfrågan i vindkraft till havs. Detta har särskilt aktualiserats sedan flera planerade projekt har avbrutits i Storbritannien och USA.
– Vindkraftsprojekt har blivit dyrare utomlands till följd av invasionen i Ukraina och inflationen vilket har medfört att projektkostnaderna har ökat med 40 procent. Detta är dock inget som är unikt för den havsbaserade vindkraften, men det påverkar så klart lönsamheten.
För svensk del påverkas kostnaderna dessutom av att regeringen har tagit bort Svenska kraftnäts uppdrag om att bygga ut transmissionsnätet till havs. Hur stor kostnaden är för kablar beror på var vindkraftsparken ligger, men man brukar räkna med att kablarna står för mellan 10 och 30 procent av den totala projektinvesteringen, så det är en stor del av investeringen.
– Stödet hann aldrig användas så på så vis har det inte påverkat nuvarande parker, men det är en viktig politisk signal hur regeringen ser på havsbaserad vindkraft. Den kan försena nuvarande projekt för att investerare kan göra bedömningen att den politiska risken är för stor med marknadsvillkor som ändras snabbt.
Sverige har ett annat tillvägagångssätt
Lina Kinning tar också upp att Sveriges har ett annorlunda tillvägagångssätt att bygga ut havsbaserad vindkraft jämfört med de flesta andra länder i Europa, vilket kan leda till förseningar av de svenska projekten.
I många andra länder pekar staten ut vilka områden som är aktuella för havsbaserad vindkraft och det vanligaste sättet är att dessa områden auktioneras ut till den aktör som kan bygga till lägsta pris. Ibland innehåller auktionerna även andra kvalificeringskriterier.
I Sverige är det upp till varje aktör att välja den plats de anser vara bäst för att etablera havsbaserad vindkraft. Det gör att flera bolag kan vilja satsa i samma område och det är också en anledning till att ett företag inte kan få intresserade investerare förrän tillståndet är klart, för först då är det klart att företaget får den tilltänkta ytan till sin park.
Vissa knyter ändå till sig investerare innan tillstånd, till exempel har OX2 samarbete med Ingka och Svea Vind Offshore med Iberdrola. Men slutliga investeringsbeslut kan fattas först efter tillstånd.
– Resten av Europa har offensiva utbyggnadsplaner för havsbaserad vindkraft, medan vi i Sverige inte har någon tydlig plan för utbygganden, men vi ser ändå ett stort intresse för att satsa kapital på havsbaserad vindkraft i Sverige.
– Men en risk med att vi inte har en tydlig plan är att kompetens, komponenter och skepp som behövs för att installera vindkraftverken låses upp i utländska projekt först och riskerar att orsaka förseningar för de svenska projekten. Så den osäkerhet som finns i Sverige kan få tydliga konsekvenser.
Lina Kinning ser också att det kan behövas ett riskavlyft för havsbaserad vindkraft.
– Nu utreds en riskdelningsmodell för kärnkraft och vill staten även ha mycket havsbaserad vindkraft som kan komma till snabbare kanske man bör titta på att göra dessa riskdelningsmodeller teknikneutrala. Då skulle staten kunna dela den ekonomiska risken med projektören, och med det säkra att den havsbaserade vindkraften kan byggas, säger Lina Kinning.
Vattenfall vill se ökat statligt stöd
Även Vattenfalls vd Anna Borg vill se ett tydligare statligt stöd för vindkraften. I en intervju nyligen i Dagens Nyheter uppmanar hon regeringen att ta krafttag för att stötta utvecklingen av havsvindkraften.
– När vi byggde den danska delen av Kriegers Flak stod danska staten för anslutningen till fastlandet. Motsvarande gäller i de andra länder vi investerat i. Men så är det inte i Sverige, vi sticker ut och det är inte bra, säger Anna Borg till DN.
Anslutningen står för ungefär 30 procent av den totala investeringskostnaden så därför har kalkylen för vindkraftsaktörerna ändrats.
– För mig är det självklart. Svenska kraftnät har ett statligt monopol på stamnät och ska därför erbjuda anslutning till vindkraftverk till havs, säger Anna Borg.
Tidningen Energi har sökt energiminister Ebba Busch för en kommentar, men hon har valt att inte svara.
Ann-Sofie Borglund
