Den 1 februari tillträdde Carl Berglöf som nationell kärnkraftssamordnare. Med sig har han 20 års erfarenhet inom kärnkraftsområdet och en doktorsexamen i reaktorfysik från KTH. Närmast kommer han från Energiföretagen där han varit expert inom kärnkraft och tidigare har han arbetat med planering av ny kärnkraft på Vattenfall.
Nu blir åter fokus på just ny kärnkraft, där han i sin nya roll ska stödja regeringen med utbyggnaden av kärnkraft. Det handlar också om att driva arbetet med ny kärnkraft framåt.
– Inledningsvis handlar det mycket om att lyssna av vad behovet är och etablera de strukturer som finns för att kunna jobba vidare. Det handlar exempelvis om vilka samarbetsfunktioner som behövs och vilka rapporteringsvägar som ska etableras. Jag ska även bygga upp ett kansli och till en början handlar det om mig och ett par personer till, säger Carl Berglöf.
Det som lockade honom med jobbet är framför allt att det innebär en central position för att möjliggöra den kärnkraftsvåg som planeras.
– Att Sverige ska driva igenom ett andra kärnkraftsprogram är historiskt och det känns hedrande och spännande att vara den som driver på detta arbete, säger Carl Berglöf.
Två storskaliga reaktorer till 2035
Enligt färdplanen, som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, presenterade i november förra året ska effekt motsvarande två storskaliga reaktorer vara på plats senast 2035 och till 2045 är ambitionen att det ska finnas motsvarande tio nya storskaliga reaktorer. För att klara detta är de mest centrala delarna att få på plats en finansieringsmodell och att det finns en tydlig tillståndsprocess menar Carl Berglöf.
– Att investera i ny kärnkraft innebär en affärsrisk eftersom det handlar om stora projekt som sträcker sig över lång tid. Här kan regeringen vara med och bidra genom att minska till exempel den politiska risken och därigenom minska den affärsmässiga risken, säger han.
– När det kommer till tillståndsprocessen är det viktigt att den är effektiv och förutsägbar, så att man som investerare ska våga satsa. Just att processen är förutsägbar är viktig så att investerare vet när de kan förväntas besked. Här kommer också nya direktiv från EU hur man ska sätta upp sådana processer i medlemsstaterna.
Vi kommer inte ha tid att starta nya stora utredningar, utan nu måste processerna komma i gång om vi ska ha en chans att nå målet med ny kärnkraft till 2035.
Utredningar om finansiering och tillståndsprövning
Både frågan kring finansiering och tillståndsprövning utreds nu. Mats Dillén, tidigare generaldirektör för Konjunkturinstitutet, utreder finansieringen och den utredningen ska vara klar senast i augusti i år. Hans uppdrag är bland annat att lämna förslag på modeller för finansiering och riskdelning för nya kärnkraftsreaktorer.
När det gäller effektivisering av tillståndsprövningen för kärnkraftsreaktorer utreds dessa av juristen Pernilla Sandgren och den utredningen ska vara helt klar i februari 2026, men vissa delar ska avrapporteras redan i slutet av 2024.
– Att dessa frågor utreds gör att jag känner mig trygg i mitt uppdrag. Vi kommer inte ha tid att starta nya stora utredningar, utan nu måste processerna komma i gång om vi ska ha en chans att nå målet med ny kärnkraft till 2035. När dessa utredningar avslutas är tiden för nya utredningar förbi, säger Carl Berglöf.
Han lyfter fram en annan viktig del av hans nya uppdrag och det är att sänka trösklarna så att fler aktörer kan vilja satsa på ny kärnkraft. Till 2035 är hans bedömning att det i första hand handlar om att nyttja befintliga platser där det finns kärnkraft idag.
– Då rör det sig ju om ett fåtal aktörer som är aktuella och kortsiktigt får man hoppas på de företag som idag äger kärnkraft är intresserade av att satsa på ny kärnkraft.
– Tittar man till 2045 där målet är att nå motsvarande tio stora reaktorer öppnas däremot helt andra möjligheter. Det kan handla om nya platser, nya aktörer och nya tillämpningsområden inom el, värme och industrier. Då blir det en bred palett av åtgärder som behövs för att nå dessa utvecklingsvägar.
Stort intresse för kärnkraft
Carl Berglöfs bild är att det finns ett stort intresse kring ny kärnkraft i Sverige och han pekar på ett par aktuella händelser som bekräftar den bilden.
– Nyligen undertecknade 14 industriaktörer en debattartikel i Dagens Nyheter där de lyfter fram kärnkraft som nödvändig för att få tillgång till prisvärd el. De är beredda att delfinansiera kärnkraft och köpa sådan el, vilket visar på att det finns ett tydligt intresse från industrins sida.
Han pekar också på ett bredare intresse av att investera i svensk kärnkraft.
– Jag har blivit kontaktad av norska investerare som anser att om den svenska kärnkraften utvecklas så gynnar det även Norge. Om man får en bredare ägarbas så borgar det också för en bättre långsiktighet. Om kärnkraftverket kommer att vara ägt eller delägt av exportindustrin eller utländska aktörer som exempelvis pensionsfonder är det svårare för kommande regeringar, som kanske kan vara kritiska till kärnkraft, att lägga ner dessa planer.
Carl Berglöf ser också att elintensiva industrier kan bli delägare till kärnkraftverk. Det finns flera elintensiva företag som har egen elproduktion, men idag kommer inte den produktionen från kärnkraft.
– Det är ju speciellt med kärnkraft för det krävs en annan typ av säkerhet och specialutbildad driftpersonal, men det skulle kunna lösas exempelvis genom att man har ett bolag som äger kärnkraftverket och ett annan som driftar det.
– Så sker ju faktiskt redan idag, men med skillnaden att dagens ägarbolag säljer elen vidare i stället för att förbruka den själv. Man kan också tänka sig att man har ett ägarföretag som dessutom står för det kärntekniska ansvaret, men köper in en driftorganisation.
Vi är inte redo att ta oss an ett nytt bygge idag, utan den kompetens och leverantörskedjor som kommer behövas måste byggas upp.
Kompetensen måste byggas upp
Många länder utöver Sverige har nu långtgående planer på ny kärnkraft. Sverige har visserligen mest kärnkraftsel per capita i världen, men tog den senaste reaktorn i drift för 39 år sedan. När kärnkraften byggdes ut fanns dessutom inhemsk industri inom kärnkraftsutbyggnad.
Finns leverantörer och kompetens att bygga ut den svenska kärnkraften?
– Vi har ett bra utgångsläge eftersom vi är en stor kärnkraftsnation och har en bra bas av underleverantörer och kompetens på kärnkraftsområdet, men det är inte tillräckligt för det som ska komma. Vi är inte redo att ta oss an ett nytt bygge idag, utan den kompetens och leverantörskedjor som kommer behövas måste byggas upp.
– För det tror jag att det behövs skarpa projekt, som ger en tydlig signal. En ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten om en ny reaktor skulle kunna vara en sådan startsignal som gör att leverantörskedjan börjar förbereda sig och anställa personal osv.
Att få komponenter och rätt personal är frågor som hamnar på Carl Berglöfs bord.
– Det handlar om att skapa en gynnsam utvecklingsmiljö för företag i leverantörskedjan, säger han.
Vilken slags kärnkraft vi kommer att se i Sverige framöver ingår däremot inte i Carl Berglöfs uppdrag, men för att nå de långsiktiga målen bedömer han att vi i Sverige kommer att få se både traditionell kärnkraft och SMR (småskaliga reaktorer).
– SMR är idag inte en beprövad teknik, men den kan vara baserad på en beprövad teknik, så det blir första gången en myndighet tar sig an detta. Det blir därför lite längre startsträcka för licensieringsfrågorna. Om man använder teknik som redan har byggts bör det gå snabbare, vilket talar för storskalig kärnkraft till 2035. Byggtiden för småskaliga reaktorer bedöms dock vara kortare, men om man ska satsa på SMR behövs flera parallella spår eftersom de har lägre effekt.
Målet är att en första SMR ska vara i drift någonstans i EU inom tio år och jag hoppas att den blir i Sverige.
EU bildar industriallians för SMR
Carl Berglöf påpekar samtidigt att Vattenfall, Fortum respektive Kärnfull Next tillsammans med Studsvik nu genomför studier kring SMR, så det kan komma resultat som gör att SMR kan bli intressant redan till 2035.
Det som också talar för SMR är att EU-kommissionen under våren ska bilda en industriallians för att möjliggöra SMR inom EU inom tio år. Det är första gången som EU gör proaktiva insatser för kärnkraft och det handlar bland annat om att skapa förutsättningar mellan de länder som vill bygga ut kärnkraft, så att man helst får harmoniserade kravspecifikationer och särskilt optimerade tillståndsprocesser.
– På så sätt slipper leverantörerna att göra justeringar i sina konstruktioner i varje land, vilket de måste göra idag och det är något som driver upp kostnaderna.
– Här vill EU kroka arm med industrin, så att det blir verkstad och inte enbart en pappersprodukt. Målet är att en första SMR ska vara i drift någonstans i EU inom tio år och jag hoppas att den blir i Sverige.
Det fanns stora förhoppningar på flera småskaliga modulära reaktorer i Utah i USA, men där Nuscale Power nyligen tvingades lägga ner sin satsning till följd av att det saknades kunder som ville skriva kontrakt.
– Det var ett bakslag, men det är många SMR-projekt på gång och alla kommer inte att överleva. Nuscale var ett av de projekt som låg längst fram, så i det hänseendet var det ju särskilt tråkigt, men det finns många företag inom SMR-området så Nuscale nedlagda satsning är inget som oroar mig, säger Carl Berglöf.
Det är viktigt att aktörerna som ska bygga kärnkraftverken gör sin hemläxa och lär sig av tidigare megaprojekt.
Standardiserade processer
Oavsett teknikval så är det bråttom med att få fram ny elproduktion och då är det avgörande att nya kärnkraftsprojekt håller tidsplanerna. Ser man till grannlandet Finland försenades deras nya kärnkraftverk Olkiluoto 3 med hela 14 år. Även att budgetar hålls är viktigt.
– För att klara såväl tidsplaner som budget är det angeläget att minska riskerna och en av mina viktigaste uppgifter blir att identifiera risker och åtgärda dessa dem. Det är också viktigt att vi kan få fram mer standardiserade processer, så att inte varje projekt uppfinner hjulet på nytt.
– Det är också viktigt att aktörerna som ska bygga kärnkraftverken gör sin hemläxa och lär sig av tidigare megaprojekt som det innebär att bygga ny kärnkraft och agerar utifrån den erfarenheten, avslutar Carl Berglöf.
Kärnkraftssamordnarens uppdrag
Carl Berglöf är Sveriges nationella kärnkraftssamordnare och är därmed särskild utredare. Hans utredning pågår från den 1 februari 2024 till den 31 december 2026. Han får en central roll i att stödja regeringen och samla berörda aktörer i arbetet med att bygga ut kärnkraften i Sverige. I uppdraget ingår bland annat att följa upp och analysera hur arbetet med utbyggnaden av kärnkraften fortskrider och att identifiera behov av kompletterande åtgärder som behövs för att driva arbetet framåt.
Ann-Sofie Borglund
