Närmare 90 procent av all plast som årligen kommer ut på den svenska marknaden, drygt 1 miljon ton, hamnar i slutändan i en avfallsförbränningsanläggning och blir el eller värme. I och med att plasten huvudsakligen produceras av fossila bränslen – olja eller gas – är det också en av energibranschens största utsläppskällor.
Under 2019 användes cirka 400 miljoner ton plast runt om i världen – en mängd som ökat stadigt de senaste åren med runt 3,5–4 procent årligen. Merparten av denna plast slutar på deponi eller som skräp i naturen, till exempel i haven.
Det pågår en hel del jobb för att minska det fossila plastavfallet, till exempel genom återvinningskrav och ökad produktion av bioplast. Men globalt sett finns det stora kommersiella intressenter som gärna ser en ökning av den fossila plastanvändningen.
Plasten driver på efterfrågan på olja
När världen sakta går mot en utfasning av fossila bränslen syns en motsatt trend i kemiindustrin. Fram till 2030 förutspås efterfrågan på olja öka och en central drivkraft för denna ökning är den växande plastproduktionen, menar Fredric Bauer, forskare i energi- och miljösystem på Lunds tekniska högskola, som i våras släppte en rapport i ämnet (se faktaruta nedan).
–Kemiindustrin är den sektor där efterfrågan på fossil energi ökar mest och plasten är den största produktgruppen från denna industri. Kopplat till plast finns även en rad hälso- och miljörisker, ofta på grund av de tillsatser som finns, till exempel flamskyddsmedel. Giftiga kemikalier används och uppstår också i tillverkningsprocesserna, säger Fredric Bauer.
Samtidigt är plaster viktiga material i många olika sammanhang. De används till exempel i infrastruktur (ledningsrör etc), textilier och fordon. Men runt 40 procent hamnar i förpackningar vars livscykel oftast är väldigt kort, kanske några dagar – för ett material som egentligen har en potentiell livslängd på tusentals år. Att minska världens plastanvändning är dock en stor utmaning när efterfrågan förväntas öka i stora delar av världen och då de alternativa lösningarna inte är helt givna.
Tvärtemot Parisavtalets intentioner så flödar pengarna in i nya fossilbaserade projekt. Inte minst bidrar offentliga aktörer.
Gott om finansiärer
Fredric Bauers studie visar att oljeindustrin gör stora fossila satsningar i samarbete med kemiindustrin. Och det finns gott om finansiärer. Även offentliga aktörer satsar rejält inom denna industri, i form av lån och garantier
– Tvärtemot Parisavtalets intentioner så flödar pengarna in i nya fossilbaserade projekt. Inte minst bidrar offentliga aktörer som utvecklingsbanker och exportkreditinstitut till detta.
De senaste åren har minst 50 miljarder dollar av offentliga medel strömmat in till olika fossila projekt i kemiindustrin, enligt studien. De här satsningarna riskerar att slå undan benen för den kemiindustri som försöker satsa på en hållbar produktion med biobaserade eller återanvända kemikalier.
Men samtidigt pågår det ju initiativ för en mer hållbar och koldioxidneutral kemiproduktion, till exempel i kemiklustret i Stenungsund – vad tror du om möjligheterna där?
– Ja, de har pratat i många år om detta men det finns inga investeringsbeslut ännu. Både Perstorp och Boerealis är dotterbolag till globala oljejättar och i de sammanhangen är Stenungsund endast en perifer enhet, säger Fredric Bauer.
– De får kämpa internt för att få göra investeringar i Sverige, men jag hoppas att de går i mål med sina planer. Globalt sett finns det dock inte så många satsningar av detta slag.
Inkluderas inte i koldioxidtullarna
När det gäller marknadsmässiga åtgärder gäller det att kemiföretagen också får betala för sina utsläpp, menar Fredric Bauer. Kemisektorn ingår i EU:s utsläppshandel men har hittills tilldelats gratisutsläppsrätter av konkurrensskäl.
Nu ska EU införa koldioxidtullar mot omvärlden (CBAM), och för de tunga industrier som omfattas av dem, till exempel stål och cement, tas de fria utsläppsrätterna bort.
– Det har varit strider om kemiindustrin ska inkluderas i dessa tullar. De har åkt in och ut i olika förslag, men de kommer inte inkluderas i den första perioden fram till 2026. Därefter får vi se, säger Fredric Bauer.
Han tycker att kemiföretagen måste prioritera om för att bryta de fossila satsningarna.
– Första steget måste vara att skapa tydliga långsiktiga strategier och visioner, vilket saknas idag. När vi undersökte företagens mål var de ganska kortsiktiga och begränsade.
I sin studie lyfter Bauer fram tre vägar framåt för att minska plastens fossilberoende: smart användning, förnybara råvaror och cirkulära system.
– Plast är ett oerhört komplext område. Men med tydliga mål, bättre kunskap om vad som hämmar omställningen och en starkare styrning på sikt kan vi förhoppningsvis vända utvecklingen.
Globala förhandlingar
Men på sikt kan det komma bindande krav på branschen. Sedan hösten 2022 har FN:s miljöorgan UNEP (UN Environment Programme) förhandlat om ett nytt globalt avtal för att reglera föroreningar från plast längs hela livscykeln. Målet är att ha ett avtal på plats till slutet av 2024.
Energiföretagen sitter med ”Svarte Petter” i och med att de måste ta hand om avfallet under överskådlig tid.
I början av juni avslutades en förhandlingsomgång i Paris med 170 länder. Men där fanns det dock stora motsättningar mellan länder som vill sätta mål för att minska användningen (till exempel EU-länderna) och de som vill ha flexibla avtal med frivilliga åtgärder där man istället satsar mer på en effektiv avfallshantering (till exempel Kina och Saudi-Arabien).
– Vårens förhandlingar slutade inte så bra eftersom flera länder ifrågasatte modellen för hur man ska fatta beslut. De kräver att det ska vara konsensusbeslut vilket i praktiken ger alla länder en form av vetorätt, säger Fredric Bauer som hoppas att länderna ändå i slutändan kan komma fram till någon slags helhetsöverenskommelse som kan sätta press på kemiindustrin att byta strategi från ökad produktion av fossilbaserad plast.
Hur ser du på de svenska energiföretagens roll i plasthanteringen?
– De sitter med ”Svarte Petter” i och med att de måste ta hand om avfallet under överskådlig tid. Plastavfallet kommer dock att minska i takt med högre återvinningskrav, men en viss del av plasten kommer vi inte kunna återanvända eller återvinna – då är förbränning ett ganska bra sätt att hantera den på. För att få bort utsläppen från denna förbränning krävs nog CCS-lösningar för att fånga in koldioxiden, säger Fredric Bauer.
Ojämlik användning av plast
Idag är konsumtionen väldigt ojämlik enligt OECDs statistik: i USA ligger användningen på i snitt 250 kilo plast per person och år, i EU är snittet 150 kilo per person och år medan till exempel Indien ligger på 22 kilo per person och år. I Sverige uppskattas användningen till 120 kilo per person och år enligt Naturvårdsverket.
Här kan du ladda ner Fredric Bauers rapport ”Petrochemicals and climat change: Powerful fossil fuel lock-ins and interventions for transformative change”
Johan Wickström
