De flesta är överens om att CCS (Carbon Capture and Storage) är en viktig del i åtgärdsmixen för att klara FN:s klimatmål, det vill säga att fånga in och gräva ned koldioxiden. Vi behöver också skapa negativa utsläpp, så kallad bio-CCS, för att kunna kompensera för utsläpp som är mycket svåra eller dyra att minska på annat sätt.
Men för att få bort fossila råvaror i kemiindustrin och för att kunna ersätta fossila bränslen i långväga transporter som flyg och sjöfart – där elektrifiering oftast inte är möjlig – behöver vi också använda infångade kolatomer som råvara i produkter och drivmedel, CCU (Carbon Capture and Utilisation).
Men hur ska den här balansen mellan CCS och CCU hanteras? Det var bakgrunden till ett webbinarium (den 29 nov) som anordnades av Energiforsk och Klimatledande Processindustri med företrädare från energiföretag, forskare, kemiindustrin och Fossilfritt Sverige.
Styrmedel saknas
Ebba Willerström Ehrning, projektledare på Fossilfritt Sverige,inledde webbinariet med att konstatera att vi för att nå de globalt satta klimatmålen måste använda bio-CCS för att backa bandet och få bort koldioxid ur atmosfären. Samtidigt har Sverige med sin goda tillgång på biogent kol också möjlighet att skapa en helt ny industri.
– Sverige har goda förutsättningar att bli nettoexportör av både negativa utsläpp och hållbara kolbaserade produkter. De biogena kolatomerna som finns i rökgaser är en outnyttjad resurs, sade Ebba Willerström Ehrning.
Mycket är dock fortfarande oklart och det behövs styrmedel och regler. Till exempel omfattas elektorbränslen inte av reduktionsplikt och skatteundantag inom EU, och även styrmedel för industriell användning av biogen koldioxid som råvara saknas.
Enorm omställning i kemiindustrin
Lyssnar man på kemikoncernen Perstorps inköpschef Urban Svensson så är kemiindustrins behov av hållbara kolatomer enormt. Ironiskt nog har mycket av dagens kemiindustri sitt ursprung i förädling av skogsråvara. Men efterkrigstidens goda tillgång på billig olja gjorde att man bytte råvara.
Idag är över 84 procent av råvaran i kemiindustrin fossil, 10 procent biobaserad, 5 procent är återvunnet och mindre än 0,5 procent koldioxid. 2050 väntas 55 procent av kemiindustrins råvarubas komma från återvinning, 20 procent från biomassa och 25 procent från infångad koldioxid och vätgas. Det är också svårt att tänka bort kemiindustrin: 96 procent av allting som produceras är beroende av någon form av kemikalier, och under perioden 2020–2050 väntas efterfrågan på kemiska produkter mer än fördubblas. Det är en enorm omställning som ska göras.
För energibolag innebär det både ökad konkurrens om och dyrbarare biomassa och nya affärsmöjligheter.
– Kemiindustrins omställning innebär att mängden hållbara kolkällor måste öka 14 gånger, från dagens 70 miljoner ton till 1 miljard ton år 2050, sade Urban Svensson.
Giftermål mellan avfallsförbränning och kemiindustrin
CCU – liksom väldigt mycket ny el – är en förutsättning för att detta ska bli verklighet. Ett exempel på hur det kommer att se ut är Perstorps Project Air i Stenungsund, där infångad koldioxid, vätgas från elektrolysörer och mycket stora mängder biogas (1,5 TWh) kommer att användas för att tillverka 200 000 ton metanol om året från 2027.”
– Metanol används för att tillverka en mängd olika andra kemikalier och Project Air beräknas minska mängden koldioxidutsläpp med 500 000 ton om året, sade Urban Svensson.
Idag är CCU en mycket enklare lösning eftersom det finns en marknad. CCS kräver en mängd bilaterala avtal.
Vilken väg man som enskild aktör väljer, CCS eller CCU – eller både och – beror bland annat på geografi, närhet till industrier som behöver kolatomerna, tillgång till transporter, och så vidare. Det kommer också att skapas nya kluster och sektorkopplingar.
– Vi kommer att få se giftermål mellan avfallsförbränning och kemiindustrin, sade Filip Johnsson, professor i energiteknik på Chalmers.
För avfallsförbränning kommer att finnas också i framtiden, men det kommer knappast att vara tillåtet att släppa ut kolatomer genom skorstenen. Själva processen kan också komma att förändras. Även långvariga produkter är ju en typ av CCS. Ett exempel på det kan vara pyrolys för att framställa biokol till stålindustrin i kraftvärmeverken (ja, även till grönt stål tillverkat med vätgasreduktion behövs en viss mängd kol.)
Begränsad tillgång på lagringsplatser för CCS
Ytterligare en viktig aspekt som talar för mer CCU än man tidigare tänkt sig är också att tillgången på lagringsplatser för CCS är begränsad och att utbyggnaden av dessa kan bli en bromskloss. Tidigare bedömningar visar sig nu när det är skarpt läge ha varit alldeles för optimistiska.
Stockholm Exergi, som ligger långt framme inom bio-CCS med anläggningen för koldioxidavskiljning vid sitt kraftvärmeverk i Värtan, har också kartlagt de potentiella marknaderna för infångad koldioxid.
–Det finns ingen optimal lösning för alla situationer, det beror helt på kontexten. Men idag är CCU en mycket enklare lösning eftersom det finns en marknad. CCS kräver en mängd bilaterala avtal. Men det innebär inte att CCU kommer först och sedan CCS. Vi måste ha både och, säger Erik Dahlén, ansvarig för forskning och utveckling inom processteknik på Stockholm Exergi.
Här finns samtliga presentationer från webbinariet.
Carl Johan Liljegren
