I Ågesta, en dryg mil utanför Stockholm, invigdes Sveriges första kommersiella kärnkraftverk 1964. Verket med 65 MW termisk effekt var placerat i ett bombsäkert bergrum, intill sjön Magelungen som kunde bidra med kylvatten.
Genom anläggningen skulle den nya förorten Farsta få både fjärrvärme och el. Verket var en tungvattenreaktor där bränslet var oanrikat uran som kom från Sverige. Tio år senare lades verket ner. Lönsamheten var dålig och säkerhetskraven hade skärpts. Istället hade Sverige påbörjat sin massiva satsning på storskalig kärnkraft.
Sedan 2020 har Vattenfall arbetat med att nedmontera Ågesta del för del – ett arbete som ska vara klart 2025. Men verket är ett stycke klassisk industrihistoria som nu går att beskåda på Tekniska museet i Stockholm.
Mellan mars och fram till våren 2024 pågår utställningen ”Salong Energi – Ågesta kraftverk” med unika bilder, anläggningsdelar och modeller. Frågan som ställs är om kärnkraft ingår i kulturarvet – och svaret är ett självklart ja. Ågesta symboliserar den svenska ingenjörskonsten och framtidstron – och den goda samverkan mellan staten och näringslivet.
– Sverige var förbluffande tidigt ute med att bygga kärnkraftverk. Det var väldigt få länder som hade byggt liknande anläggningar vid denna tid, säger Per Högselius som var en av dem som var vid med utställningens invigning tillsammans med företrädare från bland annat Vattenfall och Riksantikvarieämbetet.
Protesterna mot kärnkraftverket var få. Ingenjörerna på AB Atomenergi ansåg sig ha designat ett system av ”en naturlig inneboende säkerhet”. Det liknar ganska mycket dagens situation där kärnkraft åter igen kommit i ropet, framför allt i form av små flexibla modulära reaktorer som ska kunna placeras lokalt. Vad kan vi då lära oss av historien? Och hur kan den guida oss rätt inför framtidens investeringar? Ja, det är bland annat sådana frågor man kan fundera på när man strövar omkring på museet.
Johan Wickström
