Vid FN:s klimatmöten finns det ofta en bred samstämmighet om behovet av ytterligare skärpta målformuleringar och förnyade ansträngningar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att andelen fossila bränslen av världens samlade energianvändning idag, 84 procent, ligger på ungefär samma nivåer, 87 procent, som när historia skrevs och Kyotoavtalet togs fram i slutet på 1990-talet – fast mängden använd energi har förstås fördubblats.
Eftersom allt tyder på att vi kommer använda mer energi – för att fasa ut fossila bränslen och insatsvaror, för att skapa cirkulära flöden och för att levnadsstandarden höjs – blir frågan om hur vi på allvar kan börja minska de fossila bränslenas andel allt mer akut.
Håller jag mig kvar på den globala nivån så har IPCC i sina senaste tre rapporter konstaterat att 1,5-gradersmålet bara kan uppnås i de scenarier som använder sig av alla fossilfria tekniker och koldioxidinfångning (CCS) samtidigt. Inom såväl EU som Sverige var det istället visionen om ett helt förnybart energisystem som kom att dominera såväl politiken som branschen.
Det vi idag kan konstatera är att den visionen var förknippad med betydligt fler utmaningar än vad vi kanske trodde. Idag finns det en betydligt större förståelse för behovet av ett balanserat energisystem såväl globalt, inom EU som i Sverige.
I Norge pågår utvecklingen av storskalig CCS och på Fortum deltar vi tillsammans med Uniper i ett projekt med kemikoncernen Perstorp där såväl fossilfri vätgas som återanvändning av infångade kolväten (CCU) förenas för att ersätta den fossila metanolen, vilken är den dominerande insatsvaran i kemisektorn. Just denna typ av sektorsövergripande lösningar är helt avgörande för att ersätta de fossila bränslena och insatsvarorna inom industri och transport. Dessa lösningar kräver dock stora mängder el – regeringen räknar med en dubblering på bara ett par decennier. Klarar vi det?
Från branschens sida upplever jag att vi alla är beredda att lägga i både en och två växlar för att klara detta. Men det finns ett antal stora utmaningar där miljöbalkens nuvarande utformning och tolkning, parat med hur själva processerna idag fungerar, oroväckande effektivt motarbetar just den klimatomställning som vi alla ser som prioriterad. Det är inte bara kraftproduktion och elnät som har det svårt – även om vår 16-åriga process för att få byta ut turbinerna i Untra kraftstation sticker ut – det påverkar all form av industriell verksamhet.
Vi har även en energimarknad designad för att optimera befintlig kraftproduktion, vilket den gör bra. Men den har visat sig ha svårt att finansiera nyutbyggnad utan olika former av stöd och särskilt illa lämpar den sig för det som blivit allt mer av en bristvara i vårt energisystem – planerbar kraft som kan leverera svängmassa och andra systemtjänster. Den skapar inte heller särskilt bra förutsättningar för flexibilitetstjänster som energilager.
För egen del ser jag även hur den kommande miljöprövningar av vattenkraften som ett stort orosmoment. Jag ser det som en självklarhet att vi ska öka vår ambitionsnivå inom biologisk mångfald rejält, men såsom processen nu ser ut är den faktiskt inte rättssäker. Det behövs här ett omtag på en process som har så stor betydelse för både energisystemet och den biologiska mångfalden.
Alla dessa frågor behöver vi både som enskilda företag och tillsammans genom Energiföretagen arbeta med – och det är faktiskt ganska bråttom nu om målet är klimatneutralitet till 2045.
Toni Kekkinen, chef för hållbarhet och kommunikation för Fortums kraftproduktion
